mbokani

23, 23 - what a feeling

Kategori: Allmänt

Julen, nyårsafton, Ramadan, födelsedagar, alla hjärtans dag, bröllopsdagar, Båstadveckan, Bulle med bullens dag - i alla tider så har människan oavsett ålder och samhällsklass samlats kring årligt regelbundna högtidsdagar. Oavsett om det är av traditionella, religiösa, tvingande eller nostalgiska skäl så har alla någon eller några dagar som betyder lite extra. Jag är inte mycket för varken religiösa eller kapitalistiska högtider, Juldagen på Tages verkar vara ett minne blott och jag pallar nog inte ett nyår till när jag tvingas hångla upp någon högst motvillig killkompis vid 12-slaget.
 
Min alldeles speciella högtid inträffar istället varje vår när Fulhams officiella skandinaviska supporterföreningar samlas i London för en weekend fylld av lite sång, lite dans och lite naket. Min bröllopsdag med 7-8 andra blekfeta män med sina bästa år bakom sig om man så vill, plus lite annat löst folk förstås. Den här gången var det dock ännu lite mer speciellt eftersom den här långhelgen sammanföll med min första riktigt lediga helg på 3 år. Dessutom var det samma förutsättningar för min f.d. affärspartner tillika pappa som fyllde 60 år just den här helgen. Jag tänkte först ge honom en present, men sen tänkte jag att det är ju så tråkigt och väntat. Han kanske skulle få ett straff istället? Sagt och gjort - en weekend med ösregn, världens sämsta kök och en entrébiljett till Fulham - Sunderland fick det bli!
 
FREDAG
 
Min uppladdning till avresan på fredag förmiddag var inte optimal, trots att jag tagit ledigt veckans sista nattpass. Först fick jag utgå knäskadad i B-lagsmatchen på torsdagskvällen, efter ett veritabelt överfall från en sinnesslö Landora-anfallare. Sedan försökte jag slicka såren på Speakers Torsdagsklubb, men det blev mest till salt i såren (läs: tequila). Efter ett fåtal timmars sömn var det bara att studsa upp i lagom tid för 07.22-tåget från Landskrona C, som den maskin man trots allt är. 
 
Resan över Nordsjön gick friktionsfritt och den redan massiva taggningen byggdes upp ytterligare när folk som redan var på plats skickade liveupdates och påminnelser från tidigare års eskapader.
 
 
Framåt eftermiddagen stegade FFC Swedens järngäng in på kvällens utvalda uppladdningspub för att upprätta Scandinavian Ticket Office - Golden Lion Branch:

Den ständige sekreteraren, kassören, reseledaren och starke man.
 
Den sena matchflytten från lördag eftermiddag till fredag kväll gjorde att uppladdningen blev lite mer på uppstuds än vanligt, men icke desto mindre trevlig.
 
 
Min älskade far med öl, souvenirer och AnnE vid sin sida, på sin sista dag som 50+ och inför sin första Fulhammatch.
 
Uppladdningen präglades som vanligt av många kära återseenden och mycket sambuca. Dock är mitt mest bestående intryck nog det av världshistoriens slöaste bartender. Trodde inte mina ögon när han använde mätglaset till var och en av de 12 sambucashottarna som jag beställde... Så här i efterhand så kan jag istället misstänka att det rörde sig om en väldigt ansvarsfull alkoholservering då han kanske misstänkte varthän det barkade när skandinaverna inne i hörnet började beställa in shotbricka på shotbricka på tidig eftermiddag. Men mest troligt så var han nog bara skitkass, alternativt med en konstig böjelse för frustrerade och törstiga kunder på andra sidan bardisken.
 
Kvällens roligaste moment var nog annars på vägen till Craven Cottage. Sällskapet blev mer och mer utspritt och efter att Ann halkat efter lite så kom hon ikapp mig och Hampus och sa sådär lite lagom nonchalant att hon gått och pratat med en gubbe i kilt som förkunnade att han var "the dad to number six". Jag och Hampus blev exalterade som två barn på julafton, tänk ett foto och ett kortare samtal med K-Macs farsa!!! Vi stannade upp och väntade in skottarna som kom ganska omgående efter att vi stannat upp. Ann pekade ut en skallig man och vi högg honom direkt och frågade om han var K-Macs farsa men han nekade och sa att mannen vi var ute efter kom lite längre bak. Så jag och Hampus väntade tålmodigt i något som kändes som en evighet (i själva verket var det nog närmare en halvminut). Till slut gav vi upp och kände oss blåsta på konfekten, som om tomtejäveln läst fel på paketet och vi fick sitta molokna i soffan och kolla på något snorigt kusinbarn som öppnar "vårt" paket och vi istället får plocka upp och slänga presentpappret. För att fullfölja barn på julafton-allegorin alltså. När vi återigen började gå mot Craven Cottage så var Ann tvärsäker på sin sak, det var mannen som vi först haffade. Vi blev alltså grundligt trollade av K-Macs farsa, i slutändan en anekdot så god som vilket foto som helst!
 
Av tidigare nämnda anledningar; sömnbrist, resdag och sambuca, så är jag inte den bäst lämpade att referera själva matchen, speciellt inte första halvlek. Men den var ändå rätt sömnig. En psykologiskt viktig kvittering av Piazon precis innan halvlek betydde mycket och lade grunden för Mitros avgörande 2-1-mål med kvarten kvar. "The Mitro" repriserades på mångna dansgolv. 
 
 
Efter matchen så tog vi återigen sikte på Golden Lion igen men väl där kände vi att kön utanför inte riktigt var värt väntan. Istället tillbaka till hotellobbyn för att samla trupperna och ta sikte på det pulserande nattlivet på andra sidan Putney Bridge. 
 
Fönstertittare.
 
Kvällens slutdestination blev min stora favorit; cocktailbaren Be@One. Ligger nog på en hedrande tredjeplats worldwide på min lista över ställen därifrån jag har flest och övervägande goda alkoholstinna minnen. Denna fredagen var verkligen inget undantag; lagom mycket folk (kvalitet före kvantitet), bra musik (mer Backstreet boys än modernt dunka-dunka) och mycket Mitro på dansgolvet. En lång och nästintill perfekt dag avrundades med lite nattamat på KFC innan ett par slagna hjältar återvände över bron till den varma och fördomsfria gemenskapen på #rum69.
 
LÖRDAG
  (null)

Något segstartade efter en intensiv början på helgen så blev det lite sovmorgon på lördagen innan det var hög tid att börja röra sig mot södra London och Selhurst Park där ett dussintal av oss skulle bevittna Crystal Palace - Leicester. Först blev det frukost på Five Guys där jag med lättnad, men inte utan viss besvikelse (man har ju inte levt innan man egenhändigt har föranlett en förbudsskylt, Lex "No Boogie Boarding" i HIMYM), inte hittade en "Wanted - Dead or Alive"-reward utfäst på mig efter fjolårets kundvagnsincident. Jag ville dock inte utmana ödet och vänta på att managern skulle börja sitt pass, speciellt inte eftersom vi även var tvungna att ta en detour förbi Victoria för att hämta min matchbiljett som jag hade skickat hem till syrran, men som vi båda glömt bort dagen innan.
 
Tunnelbanan, det hastiga biljettöverlämnadet över spärrarna och tåget till Thornton Heath gick dock hur smidigt som helst, så det blev aldrig någon stress. Då hemmabiljetterna var slutsålda sedan länge så hade vi siktat in oss på bortasektionen då dessa blev släppta på General Sale. Kanske inte världens bästa tajming med tanke på resultatet (5-0) men då vi alla med säkerhet hyser varmare känslor för hemmalagets manager än för hela bortalagets samlade trupp så var det inga direkt sura miner hos någon av oss.
 
Kalmarunionen
 
 
 
 
Efter matchen hamnade vi på ginbaren Prince of Wales i Putney för att samla ihop oss inför middagen på ett annat av våra standardhak; pizzerian Pappa Ciccia. 
 
 
Hyllning till Bentzen.
 
GT
 
När vi skulle ta oss de fåtal kilometrarna från Walesprinsen till PC så tog majoriteten taxi medan några av oss bestämde sig för att testa hyrcyklarna som finns lite överallt i London. Måhända ett något dödsföraktande och dåligt genomtänkt beslut med tanke på det flertal pints&GT vi hade innanför västen, samt vänstertrafiksdebuten. Jag kan ju bara tala för mig själv men är man van vid att förhålla sig till medtrafikanter (mottrafikanter) i Landskrona så är man ju ganska härdad. I'll give to you; Putney Bike Squad:
 
PBS. Fr.v: Conny Lavin, Hampus Petersson, Mattias Ståhl.
 
He's not with us anymore
 
Efter en som vanligt utsökt middag med god dryck och fantastisk personal (undertecknad fick lov att parkera den låsfria cykeln i deras förråd under middagen) så tog vi oss vidare. Tyvärr var inte Golden Lion lika förstående till mitt val av transportmedel, Sambuca-bartendern från dagen innan avslutade diskussionen innan den hann börja med att hänvisa till en "inga cyklar får parkeras i beer garden"-policy som jag är GANSKA säker på att han hittade på där och då.
 
När Golden Lion stängde så tog vi oss återigen över Putney Bridge till B@1.
 
Inte alls lika angenämt som kvällen innan tyvärr. Smockat med folk (läs: dåligt med svängrum för The Mitro) och inte lika trallvänlig musik. Det tog inte lång tid innan vi bestämde oss för att dra vidare till vår lokala nattklubb; The Fez Club. En klubb som på senare år har gjort sig känd hos oss skandinaver genom ett blinkande dansgolv och en och annan väpnad gäng-uppgörelse. Det blinkande dansgolvet var dock ur funktion, men samtidigt så blev ingen i sällskapet skjuten eller knivhuggen så man får väl ta det onda med det goda.
 
Mitt i en Mitro
 
Tyvärr så karaktäriserades just denna nattklubbssväng av att det var ca 75 grader varmt i lokalen, så även en dansant man som allas er Mbokani fick lägga lite band på sig för att inte kollapsa fullständigt. Så småningom rundade jag och Hampus av även denna händelserika och trevliga afton med att på småtimmarna ta oss tillbaka till #rum69. 
 
SÖNDAG
 
Efter ännu en välförtjänt och välbehövligt långsam morgon så tog jag och Hampus oss så sakteliga ut till Stratford i nordöstra London för att bevittna West Ham - Manchester City på de förstnämndas nya "fotbolls"arena. Tveklöst den match under helgen som jag var minst taggad på med tanke på biljettpris, matchens betydelselöshet och den själlösa arenan. Men vi fick i oss varsin frukostburgare utanför arenan och ett par återställaröl inne på arenan - mycket mer kan man ju inte begära av en dålig söndag.
 
Name a more iconic duo - I'll wait.
 
Friidrottsarenan
 
 
 
Efter matchen stack jag till Big Easy i Chelsea, en riktigt fin BBQ-restaurang med influenser från södra USA, där jag, Farsann och Cecilia skulle högtidlighålla farsgubbens födelsedag med en liten familjemiddag.
 
En nätt förrätt för två(!)
 
600g Rib-Eye on the bone, pepparsås, fresh hand cut fries, 1 stein öl och två vitlökslimpor.
 
Troligtvis den dyraste måltiden jag har ätit, men tveklöst även en av de absolut godaste. Efter maten tog jag bussen ner till Putney för att möta upp norrmännen som satt och spelade Alfapet utan bräde på The Coat & Badge! 
 
Känns som att det finns en Norgehistoria här, som jag inte riktigt får fram
 
The Coat & Badge stängde, precis som de flesta andra pubar i området, runt 22.30 så alternativen var inte så många denna kväll. Till min stora glädje så lyckades jag till slut krusa och truga Bentzen ut från #rum69 och över bron för att möta upp mig på Be@One. Till vår ännu större glädje så var det "2 for 1"-Happy Hour på utvalda cocktails hela kvällen. Vi hann igenom en ansenlig bit av menyn på de fåtal timmarna vi satt där och det kändes lite ovant att ständigt få snabba blickar med leenden i mungipan från det motsatta könet, antagligen sände vi ut rätt tydliga gay-vibbar där vi kärleksfullt satt och smuttade på våra cocktails. Tveklöst helgens mysigaste stund!
 
Shoreditch Sangria
 
 
MÅNDAG
 
Hemresedag för undertecknad och det blev en väldigt lugn dag uppe vid Earls Court med Bentzen och Agelfors. Det blev till en mindre pub crawl när vi tog varsin pint på mer eller mindre varje ställe vi gick förbi.
 
Vi lämnade en present till städerskan. One of our own!
 
 
Ett sugrörsrelaterat infrastrukturellt missöde fick mig att därefter skippa pepsin och istället hålla mig till ölen.
 
Hemresan till Skåneland gick smärtfritt och relativt odramatiskt till. Det enda nämnvärda på tågresan hem var ett mindre missöde relaterat till att jag håller på att avvänja mig från Jojo-kort för att istället köra på mobilbiljetter. Efter det sedvanliga Burger King-pitstoppet på Kastrup så blev det lite stressigt ner till perrongen och jag glömde att aktivera biljetten som man ju måste göra innan avgång. Det var inte förrän strax innan Lund som det slog mig och jag gick snabbt in för att köpa en biljett från Lund till Landskrona. Jävligt bra tajming för precis när vi rullar ut från Lund C kommer en biljettkontrollant. Lättad och nöjd över att jag kom på mig själv i rättan tid så återfinner sig paniken när kontrollanten frågar om min biljett och jag inte får upp den när jag öppnar appen. Jag har såklart glömt att aktivera även denna biljett... Som tur var hade hon överseende och lät mig aktivera den där och då, utanför ytterligare påföljder.
 
Slutet gott, allting gott - stort tack till alla inblandade!

2017

Kategori: Allmänt

Den trogne bloggläsaren drar sig såklart till minnes att vi senaste hördes någon gång i slutet av januari 2017, i anslutning till en episk 30-årsfest. Därefter har 2017 passerat i rekordfart, men paradoxalt nog så känns det helt absurt att det inte har gått mer än ett år. Trots, eller kanske tack vare, att varje vecka har följt mer eller mindre samma mönster, i ett enormt högt tempo, så har jag helt undvikit att se den enorma förändring på flera fronter som har skett under mitt trettioförsta levnadsår. Det är egentligen först när jag häromdagen tittade igenom årets kamerarulle som jag verkligen kom till insikt om hur fantastiskt omtumlande föränderligt 2017 faktiskt har varit.
 
När jag fyllde 30 den 7 januari så kulminerade allt det som jag hade spenderat en stor del av 2016 till att planera. En fantastisk kväll som tyvärr kändes alltför kort då jag jobbade tidigare på dagen och blev alldeles för full på kvällen. Efter den kvällen så hade jag egentligen inget konstruktivt i pipelinen. Den som minns årskrönikan för 2016 kanske kommer ihåg att det var ett helvetesår som jag på egen hand bestämde mig för att korta ner med några veckor, allt för att kunna sätta punkt och återfinna någon form av emotionell stabilitet.
 
Måhända ett beundransvärt initiativ, konceptet "konstruktivt självbedrägeri" kan ha sina förtjänster, men i praktiken är det tyvärr sällan så enkelt att på beställning de facto avsluta ett kapitel och påbörja ett nytt i det ständigt pågående Livet. Inte ens så här i efterhand kan jag peka på en dag, en vecka eller ens en månad där det vände. Men jämför jag årets början och årets slut så är det lätt att konstatera att jag befinner mig som på en helt annan planet rent fysiskt, psykiskt, socialt, ekonomiskt och på så gott som alla andra sätt där man kan göra relevanta jämförelser.
 
Men i vanlig ordning så är det lite som när Piff och Puff på julafton ska berätta om den gången dem hjälpte Kalle att klä granen; endast ord riskerar att förvandla en bra berättelse till blott en kakafoni av ord som en blygsam amatörskribent som jag omöjligen kan göra rättvisa. Därför tar jag i vanlig ordning bilder till hjälp för att ge en mer målande beskrivning av de människor, platser och händelser som har utgjort Mbokanis 2017. Här har ni årets bästa bilder, ibland med och ibland utan kontext:
 
Invägning 22/1: 103st stadiga kilon
 
Champagnesocialism at it's finest
 
Tredje helgen i februari åkte Gardet Dart + Ultras till Rostock för att närvara vid den anrika Ostseepokal-turneringen. Jag vågar drista mig till att säga att vårt entusiastiska sällskap avverkade fler restimmar, alkoholunits och nattklubbsbesök än de flesta andra deltagande lag tillsammans. Dock vågar jag inte heller påstå att det i slutändan hade alltför stor påverkan på slutställningen i själva pilkastarturneringen. Men jag tar tveklöst Kattpisset, hotellböter och en helg med det här gänget varje gång före världens alla handledsskydd, prispengar och semiprofessionella satsningar:
 
Trellehulla C
 
 
Tages-franchise
 
Vodka/Cola-Ultras
 
 
Studentkeller
 
 
 
 
 
 
 
Någon vecka innan avresan till norra Tyskland så svarade jag lite så där lagom halvspontant på en Snapchat-jobbannons.
 
Det ena ledde till det andra och helt plötsligt så hade jag två jobb. Förutom VD för Häljarps Spelbutik så kunde jag plötsligt även titulera mig presslinjeoperatör på SWEP International AB. 
 
 
 
 
Till en början var jag minst sagt skeptisk och osäker på vad jag egentligen hade gett mig in på. Sedan länge hade jag och farsan mer eller mindre bestämt att vår era i Häljarps Spelbutik skulle sluta samtidigt som vårt hyreskontrakt på lokalen löper ut i april 2018, men vi snackar ändå drygt 14 månader med dubbla jobb och i princip kontinuerligt jobb 6-7 dagar i veckan. En uppsida som jag inte riktigt räknade med var att jag mer eller mindre tvingades att fokusera på det och dem som verkligen betyder något, något som jag förhoppningsvis kan fortsätta med efter den 8 april -18 när butiken är såld. I skrivande stund har lite mer än 10 av de där 14 månaderna gått och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte ser fram emot en rejäl och ordentlig semester, men livspusslet har gått ihop på ett sätt som jag inte hade kunnat drömma om där i slutet på februari. 
 
En stor delförklaring är att jag ganska omgående blev omplacerad till nattskiftet, en skiftform som passar mig som handen i handsken, både enligt tidigare erfarenhet och med tanke på nuvarande livssituation. En annan stor del är att jag på detta nattskift har förärats med det bästa team av arbetskamrater som jag någonsin haft. Att arbetet som sådant dessutom passar mig alldeles utmärkt gör såklart också sitt.
 
Det andra ledde till det tredje och efter drygt ett halvår på posten så kunde jag, efter att initialt varit anställd via ett bemanningsföretag, skriva på ett kontrakt som gjorde mig till fullvärdig heltidsanställd för första gången sedan hösten 2012. Skön....T!
 
 
 
Engagemang & Lojalitet: 11/10
 
För att återgå till den icke-jobbrelaterade kronlogin och dramaturgin; Tychos Afterski i mars var som vanligt en höjdare (även om förväntningarna på 2018 års dito redan är extremt mycket högre)!
 
Försoning
 
Profiltät bild
 
Tung uteplats
 
Ledaren för Bojkott-Gardet som uppehöll sig på Speakers pga för fina för Afterski.
 
Tror inte detta är från Afterskin, men det är en parantes som vi ju kan skita i.
 
20 april, 2/3 avklarat.
 
En 59-årsdag som Far&Son krönte med en storstilad Quizseger på O'Learys (R.I.P).
 
Slutet på våren kröntes som vanligt av en helg i London som i vanlig ordning blev lika legendarisk som oförglömlig:
 
Ett gruppfoto som heter duga.
 
En helkväll på Golden Lion kan ta musten ur den bästa.
 
På en pub träffade vi ett par lokala skönheter (och deras ägare).
 
Barnet som mina föräldrar fått för sina synders skull.
 
Familjens stolthet.
 
'ello love.
 
Lou & Andy
 
När man rotar igenom syrrans handväska...
 
 
När det är tidig söndageftermiddag och FFC Sweden redan har tagit slut på Sambuca-glasen.
 
Ja tack!
 
Flaggstöld och medföljande posering @B@One
 
 
Afterwork
 
Ladies man
 
Queens
 
Europa League-final i Stockholm
 
Modelljobb
 
Tagesdominans
 
Sommarinventeringen på jobb medförde en tillfällig skiftomläggning som skapade en vältajmad 6 dagars minisemester samtidigt som MFF skulle spela CL-kval i Skopje:
 
 
Tvåstjärnig supporter på femstjärnigt hotell.
 
 
 
 
I krig och karneval är allt tillåtet (förutom att låna Champagneflaskor möjligtvis):
 
 
Män i grupp - karnevalstrupp
 
Återbetalningsskyldig
 
Två skönheter som jag har fått äran att lära känna under året.
 
Connyakuten
 
 
Jag hade några veckodagar i Rom inbokade i början på mars som jag tyvärr fick avboka för att visa min välvilja mot min nya arbetsgivare. Det tog vi dock igen i slutet på augusti när Smuckens 30-årsdag skulle högtidlighållas:
 
Min bästa ovän i hela världen
 
Prepartita Roma-Inter.
 
Jag turistade ungefär så här mycket.
 
 
Nya trevliga bekantskaper från Sydafrika och Schweiz.
 
Det här är den tredje medlemmen i vår fantastiska resetrio; Smuckens kollega Karl (OBS! INTE Johan Wester!).
 
Johan Wester
 
Sommarfest på SWEP med Connyakuten.
 
Årets bästa och mest prisvärda inköp.
 
Årets mest oväntade kompis och sambo-kandidat.
 
Årets fotbollssäsong har, helt traditionsenligt, inte riktigt blivit som jag tänkte i början av året. Jobb 7 dagar i veckan och en nyfunnen kronisk blodsjukdom har såklart gjort sitt till, men det har inte stoppat mig ifrån att till fullo njuta av den gångna säsongen, även om det mest har varit dels som stabbig, dribblingsglad B-lagsmittback och dels som högrisksupporter framåt hösten.
 
Lagkamrat
 
Kat C-awaydays starter pack
 
Idel risksupportrar
 
 
 
En av många magiska efterfester.
 
Snyggham
 
Segerbankett på Tages efter Billebergas historiska efter-många-om-och-men-uppflyttning till divison 5.
 
Årets julklapp från de två bättre tredjedelarna av Connyakuten.
 
 
Sista helgen innan jul så var det dags för den tionde julfesten. De nio föregående har, som de flesta läsare säkert vet, hållits på lokal i Landskrona. Jubileumet spikades tidigt enligt två kriterier:
 
1. En stad i central-/östeuropa.
2. En stad som ingen i sällskapet tidigare besökt.
 
Låt mig presentera 10,5 brossor på 10.0 i Bratislava:
 
Nattarbetare på laddning
 
DENNA SCHNITZELN
 
Födelsedagsbarn
 
Snöggingar
 
 
Techno gang, techno gang, techno gang.
 
Relax, take it easy
 
Room 228
 
Allas eran antihjälte
 
 
Hjässan avverkade en och annan isbit under helgen
 
 
 
 
 
Att komma hem ska vara en schlager
 
Reunion
 
Snoken och klotet
 
Sprang på en brossa på stan på julafton, koordinerade oss lite inför den stundande helgen.
 
 
Wow
 
Kommentar överflödig
 
Foto: Carl Löfgren
 
Firade in det nya året med 3-rätters, TV-spel, grogg, tequila och det här vilddyret.
 
Tack för i år!
 
Nu vill jag inte ge några falska förhoppningar eller orsaka någon sorts prematur karnevalsstämning i onödan, men det finns en viss chans/risk att år 2018 kommer bjuda på betydligt mer frekvent Mbokani-uppdatering, åtminstone efter den 8 april. På återläsande!
 
Högaktingsfullt, Er Antifosfoplid-Conta

30.0 och allt däromkring

Kategori: Allmänt

Ryktet om bloggens död är, i vanlig ordning, betydligt överdrivet. Även den ständiga bloggparadoxen är i allra högsta grad levande. D.v.s. att ju mer bloggvärdigt som händer i Mbokanis liv, desto mindre tid finns det över till att blogga, och i andra änden av skalan så spelar det ingen roll hur mycket tid man har över om det inte finns något intressant att skriva om. Första halvan av januari 2017 faller definitivt under den första kategorin, jag har knappt hunnit med livet som sådant, så bloggen har fått stå på undantag i ett par veckor. Om vi börjar i rätt kronologisk ände så får vi backa bandet till dagen efter förra blogginlägget, närmare bestämt onsdagen den 4:e januari.
 
Eftersom jag hade högtflygande planer gällande min 30-årsdag lördagen den 7:e januari så var det hög tid för ett litet shoppingsbesök nere på kontinenten, det enda rationella alternativet för någon som bor i Skåne och inte norr därom liggande fäbodar.  ACHTUNG!
 
Mina två systrar agerade resesällskap och den sammanbitna minen till vänster beror på att Cecilia var tvungen att hålla handen över hela Öresundsbron pga starka vindar som gjorde att de avrådde vindkänsliga fordon (läs: olastad skåpbil) från överfart. En oro som ni säkert förstår inte gjorde att jag saktade ner utan snarare höjde hastigheten till en nästintill livsfarlig nivå....mowhahaha!
 
 
Till Tyskland kom vi ändå utan större problem. Ska man åka och bordershoppa någon gång så är nog början på januari en av de bättre tidpunkterna, har sällan sett någon av båtarna så glesbefolkade. Det var ändå med nöd och näppe som vi hann med 2 timmars-gränsen för shoppingbiljetten eftersom Cecilia tog sig an ansvaret för att välja vin på största möjliga allvar...
 
 
Lifegoal att hitta en flickvän som tittar på en på samma sätt som min syster kollar på Bordershops ställningar med provvin...
 
 
 
Började bli lite pinsamt när hon började tappa glasen och sånt...
 
...men till slut fick vi loss henne...
 
...bara för att några meter senare tappa henne till nästa uppsättning...
 
 
Det är först nu som jag ser damen med den dömande blicken. Uppenbart förfärad över att jag glatt står och fotograferar en människa som helt klart snarare är i behov av stöd och hjälp...
 
Hyllning till Wouter, Uzo, Niklas, Kim och resten av gänget från Cecilias inflyttningsfest.
 
 
Här har ni en packning som gör iaf mig fullständigt gråtfärdig av lycka och stolthet. Vi hade kunnat köra folkrace, Evel Knievel-stunt och hållit 130 genom chikanen vid Rådhustorget på hemvägen, där är inte en 2ml-jägerflaska som hade rört sig en millimeter i den här lasten!
 
Torsdagen den 5:e var en vanlig arbetsdag, om än lite kortare än vanligt. Inte mycket att skriva hem om iaf. Fredagen den 6:e var det däremot full fart. Min första fysiska aktivitet på typ 3 månader, jag var en del av ett lag med Wormo-legendarer som utmanade ett lag med Wormo-ledare och två lag med nuvarande Wormo-spelare. En ärorik turnering som påbörjades i Karlslundshallen och avslutades på Puls Arena med oss som silvermedaljörer, efter att ha förlorat i sudden mot ett av de nutida Wormo-lagen. Naturligtvis alltid en ära att dela planhalva med en så här bollskicklig och rutinerad skara av blåa eleganter:
 
 
 
 
 
 
På kvällen var det dags att introducera min födelsedagsfests långväga gäster för mitt lokala vattenhål. En fantastisk kväll med god mat, dryck och glada återseenden såklart!
 
 
 
När klockan ringde för en fartfylld dag i butiken kl 08.00 dagen efter så kändes kanske inte alla de där shottarna kvällen innan som en kanonidé, men å andra sidan lyckades jag hålla mig borta från Tagés, så glaset får nog i det här fallet betraktas som halvfullt...
 
Det fick bli en kort men intensiv arbetsdag och försöka hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Nu var det nämligen inte långt kvar innan Kvällen med stort K skulle ta sin början. Ett drygt års roddande med att boka lokal, fixa DJ/mat/ordningsvakt, fastställa inbjudningar osv skulle till slut nå sin kulmen. Stora festsalen i Landskrona Folkets Hus stod, efter många om och men, till vårt förfogade. Världens bästa ordningsvakt Farid höll de yttre fortifieringarna med den äran, DJ Loppan snurrade plattor som om det var 1977, Udvig Odeholm dukade upp en buffé från Erikstorp som strax skulle få smaklökarna att slå frivolter och de ca 100 gästerna droppade in i en jämn takt.
 
 
 
 
 
En fest av den här digniteten är förstås omöjlig, även för ett vasst tangentbord som mitt, att göra rättvisa i text. Även om fotografier oftast kan hjälpa till en bit på vägen så är min egen kamerarulle i princip tom och de fåtal gentila partygäster som har delat med sig av sitt egna arkiv täcker tyvärr bara in en bråkdel av festen som helhet. Detta ser jag dock som något övervägande positivt, att alla föredrog att uppleva festen huvudsakligen genom egna ögon istället för genom diverse Snapchat-filter. Dock så hade det ju inte varit ett galej att nämna om det inte funnits ett par licenserade vimmelfotografer på plats, dessa foton väntar jag med spänning på och jag planerar att dedikera en egen fotospecial till dessa inom en snar framtid. Tillsvidare kan ni hålla till godo med följande förtjusande party people:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ovanstående bilder är samtliga tagna innan eller under tiden vi satt till bords så att säga. Efter maten blev det förstås ett pulserande dansgolv och ungefär där någonstans börjar mina egna minnesbilder tyvärr bli suddigare och suddigare. Att ha ett sånt där specialölglas där varje påfyllning bara är en ringklocka bort och att inte bita av en enda shot samtidigt som snapsvisorna/hejaramsorna duggar tätt tar ganska hårt även på en imponerande kroppshydda som min. Som tur är så började det bli dags att släcka ner lokalen och röra oss ner mot byen ungefär samtidigt som jag gav mig på Dirty Dancing-lyft/mordförsök och var uppe och sprang på bordet á la en flöjtspelande Ron Burgundy. Hade jag varit kvar i några timmar till i stora festsalen, med det partyschtimmunget och den alkoholtillgängligheten, så hade jag nog inte blivit mycket mer än prick 30 år...
 
Sammanfattningsvis så kan det inte bli något annat än 11/10 i betyg. Otroligt många av ens favoritmänniskor på en väldigt komprimerad yta, fina tal, mangrant sjungande, god mat, perfekt musik och god stämning gjorde kvällen till ett minne för livet. Tack till alla som kom och bidrog till en afton som will echo in eternity!
 
Dagen efter gick man mest på extasen och ångorna från dagen innan, det var precis vad som behövdes för att klara av städningen med några andra slagna men solidariska hjältar. De tog någon vecka innan man var människa igen och ytterligare någon vecka (läs: innevarande vecka) därefter har mest gått på tomgång. Det mest uppseendeväckande är väl den briserade Silly Season-bomben att undertecknad har tagit steget över från Häljarps IF till Billeberga GIF inför kommande säsong i Division 6 mellersta! Har redan hunnit med en inventering och en lagfest med min nya klubb, men det kommer definitivt komma mer om detta i bloggen framöver! Jag vill inte göra mig ovän med någon av de fina lokala fotbollsbloggarna i närområdet, jag har för stor respekt för Billeberga-bloggen och Aldrig Fullsatt för att göra några intrång på deras journalistiska revir.
 
På återläsande! xoxo