mbokani

Årskrönika 2013

Kategori: Allmänt

55min kvar på året (i skrivande stund) och jag åtog mig precis, i mitt berusade sinne, att sammanfatta 2013. I vanlig ordning behöver jag ta till visuella hjälpmedel för att förmedla en känsla. En känsla av eufori som har bestått genom 2013, från när jag låg med rumpan upp i Prebens tös's säng på förra nyår till när jag och Cappe räddade ett Speakers som stod i brand härom dagen. Bare with me here, men av ren tidsbrist så blir det mest bilder, med lite text emellan, för att sammanfatta detta herrens år 2013.
Gruppbild
 
Affes student, tråkigt att du inte kunde vara med oss ikväll Alfred.
 
Dåligt med bilder från mitt ökända tal på Lillebrors student, men herregud vad den mannen har fixat brudar i år. Lär mig någon dag bror..? (OBS! Bild från Affes student)
 
Håkan, Göteborg. Slottskogsvallen. Jag var kung, sen försvann min IF Metall-tygkasse och jag var helt förstörd. Men här är iaf jag, Linda och Sigrid.
 
Sen var det såklart Lillebrors student. Lådas påg!
 
Årlig tripp till Helsingör på midsommar. Av politiska skäl utgår övriga bilder. Förlåt.
 
Åk inte?
 
I övrigt så tänker jag inte, i någon form, dokumentera karnevalen. En annan gång. Ett annat dokument. Ett annat åtal.
 
Åk inte?
 
Fiffi
 
Edinburgh med Kindgren och några andra. I likheten med karnevalen, förtjänar ett eget inlägg, så vi lämnar det därhän.
 
Okej, förlåt. Men lite för bra för att lämna utanför.
 
The beer monster. Legend.
 
He he.
 
Åk inte?
 
Åk inte?
 
Förlåt, vill ju inte tjata ut detta. Men Hamburg behöver VERKLIGEN ett eget inlägg. Walla.
 
He he.
 
Fars dag. Har redan dokumenterats i bloggformat. Herregud vilken kväll. En av de bästa i mitt liv.
 
Sen kom hösten. Ett mörker. Och kanske en mindre tillställning, i folkmun kallad julfest. Och nu är det nytt år. Vi hörs kanske nästa år.

Dan efter doparedan 6.0

Kategori: Allmänt

Ja, och hur fan sammanfattar man en sån kväll/natt? Känns som jag underkänner hela min bloggs existensberättigande om jag utgår från någon slags "You had to be there"-tänk, men... You HAD to be there för att fatta vidden av det julstöket. Men om man ändå ska försöka göra en sådan omfattande och episk tillställning rättvisa i ord, så brukar det hjälpa med några bilder, om inte annat för att få kronologin rätt. Men när jag tittar igenom kamerarullen så har jag i princip bara tre bra bilder, med samma motiv. Visserligen inget dåligt motiv, men ändock inte mycket till hjälp för att friska upp ett i bästa fall suddigt minne.
 
Uppladdningen har ni ju full koll på, förfesten förflöt som brukligt i sann SDB-anda. Inte helt nöjd med resultatet down by the river, men lite guldkant i tillvaron blev det när jag och Kp prickade in 13 rätt på Stryktipset, även om jag har ett betting-livsmotto som säger att jag hellre vinner 20kr ensam än delar en miljonvinst med Kp. Dock blev det lättare att acceptera vinsten pga reduceringen på vårt annars vattentäta UM5-4-396-raders system, som gjorde att det "bara" blev en 12a, några 11or&10or på en ganska enkel omgång och till sist en nettovinst på drygt 1200kr. Mycket betting-lingo här nu, men för tydlighetens skull: Vi fick INTE 13 rätt. Tack och lov.
 
Ut till lokalen direkt efter matchen, få ordning på bord&stolar, sen var det bara att lämna kvällen till sitt öde och försöka acceptera och ta in alla händelser så gott som möjligt. Fick naturligtvis inte sitta vid samma bord som övriga gäster, fine by me då jag fick ha en burk senapssill ifred + att jag kunde ha min blygsamma påse alkohol uppe på bordet. Sittningen handlade, helt enligt traditionen, mer om obscent sjungande och inofficiellt distriktsmästerskap i köttbullskastning än något faktiskt näringsintag.
 
Därefter förflöt tiden precis så som traditionen säger. Kalla mig traditionell, men samma tradition förbjuder mig att närmare beskriva själva traditionen. Efter 22-slaget började de, relativt sett, billiga tjejerna att droppa in. Finns inget som gör mig så lycklig i själen som att spendera tid med de av Gardets flickvänner som så att säga inte har så kort koppel på sin sämre hälft... Den enorma platoniska kärlek jag känner för en Elin Hansson eller en Matilda Gudinge är helt omöjlig att beskriva med hjälp av bokstäver, jag tar därför hjälp av Whitney Houston för att ni ska förstå andemeningen:
 
 
Kvällens crescendo för mig var väl någonstans strax efter jag hade blivit bortlurad från en fantastiskt trevlig konversation för att det var något fel på stereon. Uppe på scenen stod en smått hysterisk Gurra och svammlade något om att högra högtalaren plötsligt slutat fungera. Även om jag i efterhand raljerade högljutt om den samlade teknik-(in)kompetensen i lokalen så blev jag inte överdrivet irriterad, jag tyckte mest att det var enormt roligt då det var en klockren IRL-upprepning av en Yrrol-scen. "Ska vi iallafall inte pröva att trycka på On?"
 
Någon timme efter nyss nämnda episod så kom som sagt min höjdpunkt (i semantisk mening iaf gällande ljud- och ilskenivå) för kvällen. Efter att innan festen uppdaterat eventloggen med följande medskick; "* Ingen dryck uppe på scenen. Musikanläggningen och högtalarna har varit enormt och onödigt klibbiga varje år." och även sagt till ett flertal olika personer ett flertal gånger tidigare under kvällen att inte ha sin dricka uppe vid musikanläggningen på scenen, så blev jag åter kallad till bordet där stereon stod. Det gick inte att få liv i stereon och med hjälp av två sinnen så kunde man lätt addera lukten av bränd elektronik och synen av stora vätskefläckar uppe på och bredvid stereon till att det inte skulle räcka med att typ dra ut sladden och sätta i den igen...
 
Det som hände närmast därefter är omöjligt att beskriva som något annat än en total black-out från undertecknad. Tänk Trevors special ability på GTA V upphöjt till 4? Då musiken bevisligen inte var igång så var ljudnivån relativt låg, men sorlet och stimmet i lokalen var ändå påtagligt. Jag har säkerligen aldrig tystat en julfest så plötsligt och totalt som jag gjorde därefter. Kommer inte ihåg ordagrant vad jag sa (läs: "Zed i Polisskolan"-skrek) men den röda tråden var väl pretty much en jävla massa om att jag/vi kan kyssa lokaldepositionen (och mer därtill) adjö och en väldigt aggresivt ställd retorisk fråga ifall vi hade många analfabeter (med tanke på förhandsinfon) bland oss. Det är väldigt sällan jag blir riktigt tokarg utanför en rektangulärt kritad gräsplan, men där och då kan fan inte venen i pannan varit långt ifrån att poppas...
 
Kan vara så att jag även inledde mitt "anförande" med att demonstrativt kasta de halvdussin burkar, muggar och vinglas som befann sig på stereo-bordet, all världens väg. Någon stol kanske kom i vägen för min framfart också, en stol som lömskt svarade på mitt övervåld genom att ge sig på en vägglampa... Någon minut senare när jag vrålat klart mitt budskap till en folkmassa som nog ganska snabbt förstod att några repliker i form av skämt, argumentation och positivism knappast hade varit något annat än kontraproduktivt så stormade jag ut ur lokalen.
 
Som tur var stod just rätt person på andra sidan ytterdörren, troligtvis den enda person förutom Fille Viola som hade kunnat hindra mig från att storma vidare i december-natten. Med sitt pillimariska leende, avväpnande sätt och sin underfundiga humor så fick, som så många gånger förr, såklart Casper Emond mig att snabbt glömma musikfadäsen på ett par korta minuter där jag gick från Kalle Anka-arg till SM-guldsvinst-glad. Älskar dig bror.
 
Var rätt säker på att festen snabbt skulle dö ut utan någon musik. Har dålig koll på tiden, men med tanke på att julfesten brukar luckras upp runt midnatt även med musik, så var jag rätt säker på en massflykt ner till stans centrala delar. Klart en del försvann, men festen som fortsatte överträffade mina vildaste förväntningar. Den höjde sig, i min värld, flera hundra procent och det kändes lite som en veritabel prolog till Veronica Maggios "Hela huset". Festens (väldigt uppskattningsvis) sista 1½ timme spenderades närmast uteslutande i lokalens kök, där nästan alla befann sig och höll igång på alla möjliga olika sätt man kan hålla liv i en fest.
 
I detta rum och festskede så inträffade även det som blev min höjdpunkt, i ordets mer bekanta betydelse, för kvällen. Det är lite svårt att redogöra och förklara grunden till humorn och då det även är irrelevant för historien så lämnar jag det därhän. Ni som följer mig på diverse olika sociala medier (och här i bloggen herregud) har redan läst de bevingade orden "synd du inte dog" som jag basunerade ut under småtimmarna, och skrattårarna som denna mening i sitt sammanhang tvingade fram hade kunnat fylla en mindre simbassäng vill jag lova. Tårarna räckte inte riktigt för att ge mig utlopp för mina känslor så jag fick återigen även gå till handgripligheter mot inredningen, dock utan skador som drog ner det återbetalda beloppet på lokaldepositionen denna gången. Men mer om detta, numera bevingade citat, senare.
 
Då Farsann (mitt egenkomponerade nya smeknamn på kombon "Pappa&Ann") nyligen har varit i Mexiko och därför lider av svår jet-lag så hade jag redan kollat med farsan om han var körduglig och standby under kvällen/natten ifall vi skulle få problem att få tag på en taxi. Vid 02.15-tiden började även köksfesten tunnas ut och därför ringde jag min kära far som faktiskt fortfarande var vaken och kom till undsättning med svart taxi. Jag är väldigt svag för paradoxen att Gardets mest hatade man troligtvis har den mest älskade pappan, och det var ingen skräll att det nästan utbröt kalabalik för att få åka med Thomas Lavin ner till Rhodostorget (Trademark patent pending). Jag, i egenskap av Tompas påg, kom knappt själv med pga bilen fylldes så snabbt.
 
02.30 sladdade vi in på Stora Norregatan och där och då hade jag kunnat göra en rätt omfattande julkalender av mina minnesluckor, men jag tror bestämt att det var jag och Staffans påg som förhandlade till oss varsitt halvt inträde från Teresa (<3) pga den korta tiden kvar. Vet knappt vad som hände sen, men vill minnas att dansgolvet ekade tomt, så jag och stans bästa och snyggaste bartender EMI levde rövare á la carte i det enorma svängrummet.
 
Från Tagés, in på Olivers, tror jag var stans störigaste person vid det här laget. Jag är enormt kärleksfull på fyllan, men mina mini-psykoser när jag blir riktigt packad kan vara ganska läskiga. Ett något märkligt tillstånd när jag får ett sjukt tunnelseende där jag älskar en eller ett par personer oproportioneligt mycket och är sjukt dryg och otrevlig mot all övrig population i världen. Mycket märkligt.
 
Hur som helst, med 5 chilicheese i näven stack jag hem och käkade i sängen, även denna arla morgon till världens bästa film. Blev uppraggad till efterfest och satte på mig ett par FFC-shorts, min Berbatov-tröja (Full Kit Wanker ha?), mina Adidas-snajkers och begav mig ut i Landskrona-morgonen, så långt ifrån "kläder efter väder" man kan komma. Blir jag inte enormt sjuk lagom till julafton så har mitt immunförsvar gjort en remarkabel comeback från "Världens sämsta immunförsvar" till "Portsmouth i början av säsongen 06/07"-immunförsvar.
 
Skickade ut mass-SMS om städningsstart 13.00 innan jag cyklade hem vid lunchtid dagen efter. Folk glodde som om dom aldrig har sett en människa cykla runt med två tunna plagg kläder den 22:a december någon gång. Tog ett pit stop hos Viola på Vävaregatan på hemvägen. Matilda stod i duschen och jag drog mig till minnes att jag någon gång efter Tages hade känt mig tvingad att leta upp henne på Hitta.se för att skicka ett SMS med det korta, men koncisa internskämtet "synd du inte dog". En liten detalj som inte framstod som ett problem vid tidpunkten var att det fanns två mobilnummer till Matilda Gudinge på denna söktjänst. En för ögonblicket minst sagt impulsiv Mbokani brydde sig föga om detta och helgarderade genom att skicka samma meddelande till båda numren... Det första jag gjorde när jag klev innanför dörren hos Viola var att fråga Matilda vilket nummer som var hennes och om detta andra numret är aktivt. En skärpt Matilda och en Viola som känner mig alltför väl förstod snabbt att jag skickat samma meddelande som hon fått under småtimmarna till det andra numret.
 
Efter några om och men kollade vi upp det och kunde konstatera att numret numera brukas av Matilda mormor Siv... Ett snabbt *ASG* och jag fattade ju snabbt exakt hur sjukt det här var. Ända tills jag direkt efteråt får berättat för mig, att....denna mormor hade fått en stroke inte ens en vecka tidigare... Ridå. Herregud! Går inte att beskriva den totala, massiva och skoningslösa ångest jag slogs av. Av alla dumma grejer jag har hittat på i mina dar, så är det nog ändå safe to say att skicka "synd du inte dog" till en kompis mormor som veckan innan drabbats av en stroke är by far det värsta någonsin... HERRE-GUD! Spelar ingen större roll att intentionen var ett harmlöst internskämt, helt utan skadligt uppsåt, det är ju MAXIMALT oflyt och en händelse som kan ta hur hårt som helst på en människa som jag aldrig träffat.
 
Ångesten under hela denna dagen har definitivt legat som en våt filt över hela min själ och mitt liv. Det lättade lite nu på kvällen när Matilda berättade att hon pratat med sin mormor och att hon tagit det med jämnmod, tydligen relativt van vid att hon fortfarande får sms och samtal till sitt ärvda mobilnummer som är menade till hennes barnbarn. Det framgår inte av historien vad hon tycker om att det tydligen finns någon där ute som skriver "synd du inte dog", helt utan smileys eller antydan till skämt, till Matilda...
 
Hur som helst, var ute vid lokalen vid 13-tiden och möttes, som brukligt, av en mindre krigszon. Det var bara att hugga in direkt och påbörja Operation Damage Control. Vid relativt gott mod och dopad med energidryck så flöt det ändå på relativt bra. Det är bara så SABLA synd det här med yttre omständigheter. En lördagkväll och natten mot söndag så verkar det inte finns några som helst problem för ca 50-60 personer att ta sig till och från Örja Folkets Hus på ett smidigt sätt. Men sen dagen efter när festen går in ett tråkigare, men ack så nödvändigt skede, är det helt plötsligt SUPERSVÅRT att få kommunikationerna att gå ihop. Hela Landskrona verkar ha drabbats av en infrastrukturell härdsmälta. Befolkningen lämnas handlingsförlamad, endast fast med frågor med olika variationer av "Hur ska jag kunna ta mig dit? =/".
 
 
 
Men jag antar att i det stora hela är det bra för Sveriges ekonomi, för sällan har jag varit med om så många som jobbar en full arbetsdag en söndag två dagar innan julafton... För att inte tala om den majoritet med försvunna/avstängda mobiler som inte går att nå fram till. Någon mobilmast som pajat tro? Men bästa av allt är nog klassisker-undanflykten av typen "Oh jag är verkligen ledsen, men jag är så jävla bakfull..."
 
Själv tog jag det lugnt denna julfesten; bara några mellanöl till maten, körde varannan vatten och skippade all sprit. Det är min anledning till att jag lyckats undvika det här abret med ATT VARA BAKFULL EFTER EN JULFEST! Inför undantagstillstånd, ner i skyddsrummen och rädda det som räddas kan - JAG. ÄR. FAKTISKT. BAKFULL.
 
FLASH: Bakfylla är inget rörelsehinder.
 
Så där var vi, julfestens lojala tjänare; Undertecknad och The dos Filipos. Två Filipar som f.ö. fixade allt som hade med mat till 29 personer att göra, så jävla gentilt. Fick lite fint understöd en stund i städningen av en Eric Norén också. 4/29 - don't you just love när solidaritet, vänskap och gemensamt ansvar omsätts till praktik? En S/O till Ville också för helgens enda tack-SMS. Det är inget som förkortar städningen, lagar några stolar eller fyller några sopsäckar, men det är bara så svårt att veta var man står utan feedback. Jag hoppas ju verkligen att jag får chansen att lägga några arbetsdagar även nästa år på att hålla liv i denna trevliga tradition, men jag vet ju att man måste ligga på topp för att få ha kvar hedersuppdraget, det finns förstås många yngre förmågor som hade klivit över lik för att ta min plats.
 
4 timmar senare med historier från gårdagen, Håkan-musik och en häxblandning av slattar som producerade en doft som det sannerligen inte kommer göras någon parfymkollektion på, så var vi klara. Den känslan när man är klar och har fått tummen upp från lokalens representanter är fan inte att leka med. Då var det dags för en frukost-pizza från Rhodos, fotbollssöndag (shi den bortskämd med på senare tid) och att ägna en hel kväll till att roas över Filip Wikmans minst sagt tveksamma psykiska välmående och att han och flygplanskaparen i Yrrol är lika som enäggstvillingar...
 
 
Och nu sitter jag här, efter världens skönaste och välbehövliga dusch och lite snabbt krafsar ner dessa rader om en helg som kommer echo in eternity. Imorgon blir det att besöka Arbetsförnedringen och börja stämpla igen då mitt visstidskontrakt på McNeil gick ut för drygt två timmar sen och nästa påbörjas inte förrän 2:a januari. Typiskt nog precis den tidsperioden när de tillsvidareanställda firar jul och nyår med full månadslön sånär som på några klämdagar. Så typiskt med arbetsbrist just den här tidsperioden av arbetstagarvänlig jul liksom, what are the odds!?
 
Men vadfan. Snart jul. #19dagar. Vi hörs nog av innan årets slut!
 
Just det, dom där tre bilderna, vilka var nu det då?
 
Hej.
 
Hej Michelle..!
 
AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHEEEEEEEEEEJ MICHELLE!!!!!!!!!!!!!!!!

Dopparedan

Kategori: Allmänt

Ni vet den där känslan när man kompar ut från jobb för en två veckors ledighet/arbetslöshet, cyklar hem och missar en 15% chans att få ett okontrollbart ryck och flyga över styret, hamnar till slut på Tych och har den absolut bästa spontanfyllan med det absolut bästa klientelet som någonsin funnits på Östergatan 3? Vinglar hem, kollar världens bästa film och somnar direkt efter. Vaknar vid 11.30 av Radivojes lena stämma, studsar upp, gör sig i ordning och svidar på sig, drar ner till det lokala och intage en frukost bestående av en mediumstekt Tychobiff med het bea, ackompanjerad i kroppens smältning av en Hof och en Staro P medan man läser KvP och laddar för en episk batalj i Landskronas utkanter?
 
Sen vet ni den där känslan när man försöker styra upp ett fint förjög med Tycho, Premier League och kall öl som främsta kännetecken? En tredjedel av festsällskapet agerar entusaistiska i Facebook-eventet, endast som en avledningsmanöver för att istället sticka till badet och relaxa. En tredjedel är lite mer ambitiösa, har brainstorm-möten veckor i förväg. Möten som antagligen låter ungefär så här:
 
- Hmm, låt se nu, vad hatar Mbokani mest av allt i hela världen?
- Kapitalism, patriarkatet och människor som inte respekterar Spotify-queuen?
- Mjo...men något mer konkret, som vi kan använda i avskräckande syfte?
- Jag har det! Rökning!
- Ja, just det! Briljant! Hur utnyttjar vi det faktumet till max?
- Enkelt. Vi åker till ett annat land där rökning inomhus är tillåten, så sitter vi där och bolmar utav bara helvete!
- Jaa, perfekt! Nu när det är kallt ute så är det ju klockrent, man kan ju inte rimligtvis sitta ute i slutet av December! Vem kollar upp tåg- och båttider?
 
Den sista tredjedelen kör ett lite lömskare upplägg, fast ändå väldigt enkelt. I likhet med förstnämnda tredjedel så agerar man entusiastiskt och positivt på upplägget, bara för att därefter helt sonika skita i att komma. Dessa tre beståndsdelar leder till att allas er undertecknande anti-hjälte sitter ensam i sin lägenhet med en Becks, maxar högtalarna och kollar på den moderna fotbollen vs Liverpool. En kombinering av två diametrala känslor av eufori och svår depression. Jag känner mig minst sagt kluven.
 
Och se där, då fick ni samtidigt en grundkurs och en exemplifiering av det där uttrycket som i vardagligt tal förkortas: S.D.B. Shi (miljonsvenska för "inte"). Den. Bjuden.
 
Skål! :)