mbokani

Julen, nyårsafton, Ramadan, födelsedagar, alla hjärtans dag, bröllopsdagar, Båstadveckan, Bulle med bullens dag - i alla tider så har människan oavsett ålder och samhällsklass samlats kring årligt regelbundna högtidsdagar. Oavsett om det är av traditionella, religiösa, tvingande eller nostalgiska skäl så har alla någon eller några dagar som betyder lite extra. Jag är inte mycket för varken religiösa eller kapitalistiska högtider, Juldagen på Tages verkar vara ett minne blott och jag pallar nog inte ett nyår till när jag tvingas hångla upp någon högst motvillig killkompis vid 12-slaget.

 

Min alldeles speciella högtid inträffar istället varje vår när Fulhams officiella skandinaviska supporterföreningar samlas i London för en weekend fylld av lite sång, lite dans och lite naket. Min bröllopsdag med 7-8 andra blekfeta män med sina bästa år bakom sig om man så vill, plus lite annat löst folk förstås. Den här gången var det dock ännu lite mer speciellt eftersom den här långhelgen sammanföll med min första riktigt lediga helg på 3 år. Dessutom var det samma förutsättningar för min f.d. affärspartner tillika pappa som fyllde 60 år just den här helgen. Jag tänkte först ge honom en present, men sen tänkte jag att det är ju så tråkigt och väntat. Han kanske skulle få ett straff istället? Sagt och gjort - en weekend med ösregn, världens sämsta kök och en entrébiljett till Fulham - Sunderland fick det bli!

 

FREDAG

 

Min uppladdning till avresan på fredag förmiddag var inte optimal, trots att jag tagit ledigt veckans sista nattpass. Först fick jag utgå knäskadad i B-lagsmatchen på torsdagskvällen, efter ett veritabelt överfall från en sinnesslö Landora-anfallare. Sedan försökte jag slicka såren på Speakers Torsdagsklubb, men det blev mest till salt i såren (läs: tequila). Efter ett fåtal timmars sömn var det bara att studsa upp i lagom tid för 07.22-tåget från Landskrona C, som den maskin man trots allt är. 

 

Resan över Nordsjön gick friktionsfritt och den redan massiva taggningen byggdes upp ytterligare när folk som redan var på plats skickade liveupdates och påminnelser från tidigare års eskapader.

 

 

Framåt eftermiddagen stegade FFC Swedens järngäng in på kvällens utvalda uppladdningspub för att upprätta Scandinavian Ticket Office - Golden Lion Branch:

Min älskade far med öl, souvenirer och AnnE vid sin sida, på sin sista dag som 50+ och inför sin första Fulhammatch.

 

Uppladdningen präglades som vanligt av många kära återseenden och mycket sambuca. Dock är mitt mest bestående intryck nog det av världshistoriens slöaste bartender. Trodde inte mina ögon när han använde mätglaset till var och en av de 12 sambucashottarna som jag beställde... Så här i efterhand så kan jag istället misstänka att det rörde sig om en väldigt ansvarsfull alkoholservering då han kanske misstänkte varthän det barkade när skandinaverna inne i hörnet började beställa in shotbricka på shotbricka på tidig eftermiddag. Men mest troligt så var han nog bara skitkass, alternativt med en konstig böjelse för frustrerade och törstiga kunder på andra sidan bardisken.

 

Kvällens roligaste moment var nog annars på vägen till Craven Cottage. Sällskapet blev mer och mer utspritt och efter att Ann halkat efter lite så kom hon ikapp mig och Hampus och sa sådär lite lagom nonchalant att hon gått och pratat med en gubbe i kilt som förkunnade att han var "the dad to number six". Jag och Hampus blev exalterade som två barn på julafton, tänk ett foto och ett kortare samtal med K-Macs farsa!!! Vi stannade upp och väntade in skottarna som kom ganska omgående efter att vi stannat upp. Ann pekade ut en skallig man och vi högg honom direkt och frågade om han var K-Macs farsa men han nekade och sa att mannen vi var ute efter kom lite längre bak. Så jag och Hampus väntade tålmodigt i något som kändes som en evighet (i själva verket var det nog närmare en halvminut). Till slut gav vi upp och kände oss blåsta på konfekten, som om tomtejäveln läst fel på paketet och vi fick sitta molokna i soffan och kolla på något snorigt kusinbarn som öppnar "vårt" paket och vi istället får plocka upp och slänga presentpappret. För att fullfölja barn på julafton-allegorin alltså. När vi återigen började gå mot Craven Cottage så var Ann tvärsäker på sin sak, det var mannen som vi först haffade. Vi blev alltså grundligt trollade av K-Macs farsa, i slutändan en anekdot så god som vilket foto som helst!

 

Av tidigare nämnda anledningar; sömnbrist, resdag och sambuca, så är jag inte den bäst lämpade att referera själva matchen, speciellt inte första halvlek. Men den var ändå rätt sömnig. En psykologiskt viktig kvittering av Piazon precis innan halvlek betydde mycket och lade grunden för Mitros avgörande 2-1-mål med kvarten kvar. "The Mitro" repriserades på mångna dansgolv. 

 

 

Efter matchen så tog vi återigen sikte på Golden Lion igen men väl där kände vi att kön utanför inte riktigt var värt väntan. Istället tillbaka till hotellobbyn för att samla trupperna och ta sikte på det pulserande nattlivet på andra sidan Putney Bridge. 

 

 

Något segstartade efter en intensiv början på helgen så blev det lite sovmorgon på lördagen innan det var hög tid att börja röra sig mot södra London och Selhurst Park där ett dussintal av oss skulle bevittna Crystal Palace - Leicester. Först blev det frukost på Five Guys där jag med lättnad, men inte utan viss besvikelse (man har ju inte levt innan man egenhändigt har föranlett en förbudsskylt, Lex "No Boogie Boarding" i HIMYM), inte hittade en "Wanted - Dead or Alive"-reward utfäst på mig efter fjolårets kundvagnsincident. Jag ville dock inte utmana ödet och vänta på att managern skulle börja sitt pass, speciellt inte eftersom vi även var tvungna att ta en detour förbi Victoria för att hämta min matchbiljett som jag hade skickat hem till syrran, men som vi båda glömt bort dagen innan.

 

Tunnelbanan, det hastiga biljettöverlämnadet över spärrarna och tåget till Thornton Heath gick dock hur smidigt som helst, så det blev aldrig någon stress. Då hemmabiljetterna var slutsålda sedan länge så hade vi siktat in oss på bortasektionen då dessa blev släppta på General Sale. Kanske inte världens bästa tajming med tanke på resultatet (5-0) men då vi alla med säkerhet hyser varmare känslor för hemmalagets manager än för hela bortalagets samlade trupp så var det inga direkt sura miner hos någon av oss.

 

Kalmarunionen

 

 

 

 

Efter matchen hamnade vi på ginbaren Prince of Wales i Putney för att samla ihop oss inför middagen på ett annat av våra standardhak; pizzerian Pappa Ciccia. 

 

 

Hyllning till Bentzen.

 

GT

 

När vi skulle ta oss de fåtal kilometrarna från Walesprinsen till PC så tog majoriteten taxi medan några av oss bestämde sig för att testa hyrcyklarna som finns lite överallt i London. Måhända ett något dödsföraktande och dåligt genomtänkt beslut med tanke på det flertal pints&GT vi hade innanför västen, samt vänstertrafiksdebuten. Jag kan ju bara tala för mig själv men är man van vid att förhålla sig till medtrafikanter (mottrafikanter) i Landskrona så är man ju ganska härdad. I'll give to you; Putney Bike Squad:

 

PBS. Fr.v: Conny Lavin, Hampus Petersson, Mattias Ståhl.

 

He's not with us anymore

 

Efter en som vanligt utsökt middag med god dryck och fantastisk personal (undertecknad fick lov att parkera den låsfria cykeln i deras förråd under middagen) så tog vi oss vidare. Tyvärr var inte Golden Lion lika förstående till mitt val av transportmedel, Sambuca-bartendern från dagen innan avslutade diskussionen innan den hann börja med att hänvisa till en "inga cyklar får parkeras i beer garden"-policy som jag är GANSKA säker på att han hittade på där och då.

 

När Golden Lion stängde så tog vi oss återigen över Putney Bridge till B@1.

 

Inte alls lika angenämt som kvällen innan tyvärr. Smockat med folk (läs: dåligt med svängrum för The Mitro) och inte lika trallvänlig musik. Det tog inte lång tid innan vi bestämde oss för att dra vidare till vår lokala nattklubb; The Fez Club. En klubb som på senare år har gjort sig känd hos oss skandinaver genom ett blinkande dansgolv och en och annan väpnad gäng-uppgörelse. Det blinkande dansgolvet var dock ur funktion, men samtidigt så blev ingen i sällskapet skjuten eller knivhuggen så man får väl ta det onda med det goda.

 

Mitt i en Mitro

 

Tyvärr så karaktäriserades just denna nattklubbssväng av att det var ca 75 grader varmt i lokalen, så även en dansant man som allas er Mbokani fick lägga lite band på sig för att inte kollapsa fullständigt. Så småningom rundade jag och Hampus av även denna händelserika och trevliga afton med att på småtimmarna ta oss tillbaka till #rum69. 

 

SÖNDAG

 

Efter ännu en välförtjänt och välbehövligt långsam morgon så tog jag och Hampus oss så sakteliga ut till Stratford i nordöstra London för att bevittna West Ham - Manchester City på de förstnämndas nya "fotbolls"arena. Tveklöst den match under helgen som jag var minst taggad på med tanke på biljettpris, matchens betydelselöshet och den själlösa arenan. Men vi fick i oss varsin frukostburgare utanför arenan och ett par återställaröl inne på arenan - mycket mer kan man ju inte begära av en dålig söndag.

 

Name a more iconic duo - I'll wait.

 

Friidrottsarenan

 

 

 

Efter matchen stack jag till Big Easy i Chelsea, en riktigt fin BBQ-restaurang med influenser från södra USA, där jag, Farsann och Cecilia skulle högtidlighålla farsgubbens födelsedag med en liten familjemiddag.

 

En nätt förrätt för två(!)

 

600g Rib-Eye on the bone, pepparsås, fresh hand cut fries, 1 stein öl och två vitlökslimpor.

 

Troligtvis den dyraste måltiden jag har ätit, men tveklöst även en av de absolut godaste. Efter maten tog jag bussen ner till Putney för att möta upp norrmännen som satt och spelade Alfapet utan bräde på The Coat & Badge! 

 

Känns som att det finns en Norgehistoria här, som jag inte riktigt får fram

 

The Coat & Badge stängde, precis som de flesta andra pubar i området, runt 22.30 så alternativen var inte så många denna kväll. Till min stora glädje så lyckades jag till slut krusa och truga Bentzen ut från #rum69 och över bron för att möta upp mig på Be@One. Till vår ännu större glädje så var det "2 for 1"-Happy Hour på utvalda cocktails hela kvällen. Vi hann igenom en ansenlig bit av menyn på de fåtal timmarna vi satt där och det kändes lite ovant att ständigt få snabba blickar med leenden i mungipan från det motsatta könet, antagligen sände vi ut rätt tydliga gay-vibbar där vi kärleksfullt satt och smuttade på våra cocktails. Tveklöst helgens mysigaste stund!

 

Shoreditch Sangria

 

 

MÅNDAG

 

Hemresedag för undertecknad och det blev en väldigt lugn dag uppe vid Earls Court med Bentzen och Agelfors. Det blev till en mindre pub crawl när vi tog varsin pint på mer eller mindre varje ställe vi gick förbi.

 

Vi lämnade en present till städerskan. One of our own!