mbokani

Taking the piss - Dag 6 (+Epilog)

Kategori: Allmänt

08.25 vaknade jag av alarmet, 08.30 kom taxin som skulle ta mig till Stoke-on-Trents tågstation. Hela hemresan blev relativt odramatiskt, dock så blev tåget till London lite mer än en timme försenat då ett annat tåg hade kört på "någonting" i en tunnel som vi skulle åka igenom. Men även om jag fick kliva på raskt genom Euston och Heathrow så var det aldrig någon större panik. Faktum är att händelseförloppet blev mer eller mindre perfekt eftersom vi blev ca 65min sena till Euston, och är det över en timmes försening så får man full refund. Nu har jag iofs inte fått några pengar än, men förutsatt att jag får det så blir det kanon i slutändan. Hade jag tagit tåget en timme senare så hade jag säkerligen inte hunnit flyget samtidigt som jag inte hade varit tillräckligt sen för att få tillbaka pengarna från Virgin.
 
Det blev en KitKat Chrunchy och en 50cl vanillia coke som frukost på Heathrow strax innan planet lyfte, lunchen fick bli från Burger King på Kastrup. Fick bli att ta med maten på Öresundståget, som tyvärr var ganska fullknökat. Så jag fick stå i mittgången med min XL Angus Bacon&Cheese, stor pommes & stor cola och visa upp en sällan skådad show i balans, koordination och multitasking. "Skönt" att vara hemma i skandinavien igen, för det fanns ju förstås inte en chans i världen att någon gentil människa som bara sitter rakt upp och ner och glor in i sätet framför sig att "Ursäkta, du kan sitta här om du vill, eftersom du ska äta en BK-plusmeny så är nog en sittplats med bord 100 gånger mer värd för dig än mig just nu.". Istället fick jag stå som ett jävla UFO i mittgången med folk som glodde på mig som om dom var dumma i huvudet.
 
Hem till ett bistert kallt Landskrona kom jag iaf till slut, precis lagom till att se de rafflande övertidsminuterna på Man U-Chelsea från första parkett.
 Goes without saying hur skönt det var att ta en dusch och lägga sig i sin egen säng efter:
  • 6 dagar
  • 535 mil
  • 8 städer i 4 länder
  • 8 tåg-, 8 buss-, 10 taxi- och 4 flygresor
  • 1 dusch
  • 4 fascistiska batongslag
  • 4 matcher och 22 mål
  • Fler kalorier än vad som är mätbart i vårt nuvarande numeriska system
  • 0 intima ögonblick med det motsatta könet
 Sammanfattningsvis så är nog ändå det sjukaste att jag har jobbat hela denna veckan utan frånvaro. Den som vet hur jag brukar vara efter en vecka (eller bara en hård helg) på kröken förstår det uppseendeväckande i detta. Har iofs kämpat med en slemmig hosta, men inte värre än att jag har kunnat jobba på som vanligt. Jag vet inte vem som har transplanterat in en ny mjälte till mig utan att jag har märkt det, men stort tack till min okände välgörare för den generositeten . Den positiva förvåningen över mitt nyvunna immunförsvar jämnas dock ut en aning av kollen jag gjorde på mitt kontoutdrag precis... O U C H.
 
Men skit i det, den miserabla kostnadsrapporten har jag glömt vid nästa löning - minnena varar för evigt!
 
Forever yours on the piss, Mbokani

Taking the piss - Dag 5

Kategori: Allmänt

Jag vaknade vid 09:50, tänkte att det är ju bara att gå upp och slå en drill för att sen gå och sova några timmar till. Men vänta nu...kollar på mobildisplayen en gång till - "EasyJet Idag kl. 10:50"... I ruset när jag gick och lade mig hade jag lyckats få en 0:a till en 6:a, jag var helt säker på att flyget skulle gå 16:50, när det då i själv verket skulle gå 10:50. Tog inte lång tid för mig att räkna ut att även om jag skulle sitta i en taxi inom en minut så skulle jag inte hinna till mitt flyg. Drygt 1½ timme senare, dvs en halvtimme efter mitt ursprungliga flyg lyfte, så hade jag bokat ett nytt flyg senare på dagen med British Airways, snackat med Sir i chatten, bokat om mitt nya flyg till ett flyg under morgondagen (läs: söndag), bokat tågbiljett, tagit tunnelbanan till Euston och satt mig på ett tåg som skulle ta mig till Birmingham.
 
Sir var nämligen redan på väg dit, och drygt tre timmar efter att jag vaknade så valsade jag in på The Dragon Inn i Birminghams Chinatown för att inmundiga en redan inbeställd fish&chips och en immig. Drygt två timmar senare (15:00) var det dags för match på anrika St Andrews mellan Birmingham och Bournemouth så vi bestämde oss för att lämna ganska omgående efter att jag ätit upp för att hinna komma till arenan, köpa biljett och bekanta oss lite med omgivningarna. Det var inga större problem att få plats på samma långsida där Sir redan köpt biljett och vi hade gott om tid att frottera med pöbeln i St Andrews innandöme. Softast var ändå stewarden som ville kolla igenom min rätt tätpackade ryggsäck vid insläpp, när jag sa "Yeah, sorry for that, I just arrived from the airport" så lyfte hon bara lite lojt på min necessär och avslutade sökandet med orden "Well, if it was ok at the airport it's must certainly ok here as well..." och ett leende. Med andra ord var det extrem överkurs att stoppa mina två bengaler i en kondom och köra upp i ändtarmen för att få in dom..!
Brittiska vintermodet
Sir
Livet som Kat A-supporter var ganska behagligt faktiskt, även om det hade varit ganska trevligt att stå på Bournemouth-sektionen. Jag och Sir sade ganska tidigt till varandra att matchen skulle komma att bli riktigt sjuk , närmare bestämt någon gång runt 7:e minuten när hemmalaget (med åldersmannen Paul Robinson som mittback och kapten!) fick en målchansutvisning och minuterna tidigare visat prov på sällsynt horribelt försvarsspel vid Brett Pitmans 0-1-mål. Det var nästan så man fick lite dåligt samvete att sitta bland alla säsongskortinnehavare efterhand som målen trillade in, eftersom man själv inte brydde sig ett smack förutom att det var ganska trevligt att se massa mål. Jag satt och pratade lite med en herre snett nedanför mig som f.ö. var helt sjukt lik min FFC-vän och partikamrat Kenneth Bylund! Han kände igen vår skånska dialekt då han till och från tidigare jobbat i bl.a. Malmö och Lund. Han var rätt säker på att Brums inte hade släppt in 8 bollar på St Andrews tidigare under hans livstid. För mig personligen gjorde det dock ingenting att se Tiki "rakat hår och rakad pung" Rantie göra ett inspirerat inhopp som kröntes av en dopietta (som hade varit en tripletta om hans lagkamrat inte hade visat upp spelförståelsen hos en genomsnittlig HIF-supporter vid en offside-situation). 0-8 slutade matchen iaf, lite surt för Sir som hade en fin 3.80-oddsare på väg in - bortalaget vinna och båda lagen göra mål. Tyvärr missade hemmalaget en (vedervärdigt slagen) straff i mitten av andra halvlek...
Rantie värmer upp. #löpsteg
The Holy Goalie - Artur Boruc
Taking the piss
Efter matchen virrade vi runt i gott och väl en timme för att försöka lösa ut Sirs spelkupong (Rantie målskytt), men där fanns ingen Unibet-vagn på parkeringen, tvärtemot vad Unibet-mannen som tagit emot spelet hade sagt. Till slut gav vi upp och tog en taxi till Birmingham New Street för att ta tåget vidare "hem" till Stoke-on-Trent. Det är kanske på sin plats att ge lite bakgrundsinformation till er läsare som kanske inte är riktigt invigda i de gällande förutsättningarna, som kanske har lite undringar till dessa till synes slumpmässiga och exotiska resmål? Det är så här att en av mina allra äldsta och närmaste ovänner, mannen som går under det fullständiga namnet Sir Jacob Andrea "Göxxx" Nicola Gustafsson (i vardagligt tal: Sir), flyttade till SoT i slutet på sommaren för att börja jobba i den svenska kundtjänsten på ett av världens största spelbolag, som har sitt säte i Staffordshire. Därmed var det inte så konstigt att vi bestämde oss för att spendera kvällen/natten i hans nya hemstad. Kom till SoT, tog en taxi till Frankie&Benny's, blev utkastade, gick till Morrissons för att köpa mat att fixa till hemma istället. Korgen som vi gick till kassan med skiljde sig en del från de två storhandlande Burka-klädda kvinnorna som var före oss i kön om man säger så...
Taxi är svinbilligt, så det tog vi hem till ett av de många hus som ägs av spelbolaget där de inkvarterar sina anställda från utlandet. Sir delar trevligt nog hus med 3 killar som, för att parafrasera Veiron, var och en är; en renrasig homo sapiens, en härförare, en titan, kort och gott - en MFF:are! 
 
Lite ribs, pastagratäng, Brahma och Samp-Roma på en datorvisad stream mitt i Stokes egna Snapphaneland; jag trivdes förstås som fisken i vattnet. Till sällskap hade vi (förutom L, en av Sirs roommates) E, en annan Sir-kollega, som förutom att hon håller på Åtvid och har 0 respekt för Spotify-queuen verkar vara en reko tjej. Inom kort kom även R, en fryntlig dansk som var tvärlik en annan FFC-bekant till mig; Jesper Schwartz. Vår lilla kvintett satt och hade, trots en del mindre dispyter kring musikval, en väldigt angenäm förfest. I ärlighetens namn så var det mest att luta sig tillbaka och följa med på åkturen när Sir var i HÖGFORM och höll låda mest hela tiden.
 
Strax efter 23 kände jag att det kanske var dags att boka tågbiljett tillbaka till London dagen efter. Valet stod mellan att ta ett tåg kl 9 och vara framme kl 11 (gott om tid till Heathrow) eller att åka kl 10 och vara framme kl 13 (inte så gott om tid till Heathrow men ändå tillräckligt om allt flyter). Dilemmat låg i att den tidiga resan kostade mer än dubbelt så mycket (£65). Jag tog ändå det tidigare tåget med motiveringen att jag ville minimera risken att missa ännu ett flyg. Men skit i det nu, först hade vi en utekväll som jag hade extremt höga förväntningar på att klara av. "Touch" hette stället - väldigt brittiskt mode på tjejerna (som faktiskt var i majoritet), småtjejer som sprang runt och sålde små rör med "sprit" och någon form av bås/bord längs sidorna. Vi beställde in spannar (bokstavligen) med sprit och, needless to say, så hade vi jävligt kul. Av olika anledningar så tunnades vårt sällskap ut efterhand och jag tog taxi tillbaka till huset mellan 2 och 3 någon gång, utan att ha varit i närheten av att breakdanca faktiskt!
Knölade i mig en av de två 2-sits-sofforna, inte helt bekvämt men jag somnade ändå relativt enkelt.

Taking the piss - Dag 4

Kategori: Allmänt

Syrran stack till jobbet på morgonen, det gjorde inte jag. Jag låg kvar till typ kl 13 innan det började bli dags att stiga upp om schemat för dagen skulle hålla. Drog i princip bara på mig kläderna och gick de fåtal minuterna som det tar att gå till Manor House, för att därifrån ta Piccadillyn till Hammersmith. Klev ut från Hammersmiths station och min inre kompass var inte helt med i matchen, har aldrig gått till Craven Cottage utan ett helt lämmeltåg med andra människor. Hittade dock rätt relativt snabbt och gick in på första bästa snabbmatshak för en Fish&Chips och en 50cl-burk Fosters till frukost.
 
 
Därefter en angenäm promenad till Craven Cottage för att köpa en biljett till H5 på Hammersmith End. Jag köpte biljetter till mig och syrran samtidigt som jag köpte allehanda resebiljetter drygt en månad tidigare, dock gjorde jag en stark sista minuten-värvning inför fredagkvällens eskapader strax innan avfärd som också behövde biljett. Det var en smal sak med biljett, sen blev det en trivsam patenterad promenad genom Bishops Park för att komma fram till Putney Bridges förlovade matland; Pappa Ciccia! Hälsade på min favoritservitris i hela världen, beställde in en fat-Peroni och satte mig på deras väldigt urbana uteservering. Drygt 45 minuter och ganska exakt den ölen senare så kom min middagsdate, min sister from another mister som jag träffar alldeles för sällan och flyktigt men som det aldrig känns längesen med; Patricia. Varsin öl- och matbeställning (och kanske någon öl till) senare så hade två timmar försvunnit som om det var två minuter. Naturligtvis avhandlades vårt favoritämne; minnen, anekdoter, gemensamma vänner och allt däremellan från vårt nostalgiskt älskade Svalöv. Men statskupper, livskriser, Londonlivet, feminism, grillmästaren(?) utanför och Istanbulderbyn fick såklart även sin beskärda del av samtalskakan.
 
 
Vår lilla rendezvous flöt på till den milda grad att jag helt glömde bort att jag hade sagt till syrran att vi skulle möta henne på OSP vid 19-tiden, hon ringde precis när vi betalat notan och skulle hoppa på anrika 220:an för att ta oss ett par Rotherham-inkast upp på Fulham Palace Road till Old Suffolk Punch. När vi kommit dit, hälsat på syrran, fått oss varsin pint i näven så kollade jag på klockan och kom på att matchjäveln ju börjar 19:45, vilket innebar att vi hade ungefär 25min kvar till matchstart, med en promenad på typ en kvart att hinna med också. Hann inte mer än läsa av biljetten innan Craven Cottage stämde upp i ett (nästan) unisont jubel. Hann springa upp på en läktaravsats precis i tid för att se reprisen på när Super-Scotty Parker stänkte in ettan. Resten av matchen var ju inget särskilt, same old Fulham - taking the piss bara. Finaste perioden på en habil läktarinsats var sista kvarten när "gamla" hjältar besjöngs. Saha, Pantsil, Murphy, Hangeland, Dempsey, Tunnicliffe, Montella och många fler avhandlades i strid ström.
 
 
Efter matchen var det raka spåret tillbaka till OSP och även om jag var något besviken över uppslutningen efter en 3-0-viktoria hemma mot en Londonrival en fredagkväll så hade vi som var där en fantastisk kväll. Pints, cider, zambookas och en aldrig sinande ström av skotsk/engelsk/svensk banter med syrran, Patricia, far&son Doak och Alan Jnr. Efter ett par timmar där så hörde Cecilias roommates av sig, dom festade i Whitechapel men kunde absolut inte bärga sig längre, dom ville verkligen träffa min systers bror som dom har hört SÅ mycket om. Så vi bestämde att ses vid Covent Garden, där Patricia tyvärr var tvungen att lämna oss pga tidig morgon dagen efter, vi andra gick in på en nattklubb med det fetaste namnet.
 
 
Syrran var tvungen att sticka vid 2 (eller något, fan vet jag vad klockan var?) för hon skulle flyga till Stockholm på morgonen. Jag stannade kvar med Ji och Laura (TELL LAURA I LOOOOOVE HER!) och körde på som om det inte fanns någon morgondag. Ji pekade på en tjej han tyckte jag skulle ragga på, 3 sekunder senare hade jag en hennes pojkvän (antar jag) halvvägs över mig... Jag har även ett dimmigt men på samma gång distinkt minne av att ett visst breakdansande inträffade under ett stimmigt ögonblick. För er som har sett min djärva konster på t.ex. Tages i Landskrona och O'Neills i Hamburg så kan jag meddela att de ögonblicken var som en OS-final i rytmisk gymnastik jämfört med det som försigick här... Mina ömma, halvfeta, kanonfulla kropp låg som en strandad val på ett gudsförgätet dansgolv i Covent Garden, och de entusiastiska applåderna från det spexiga dansandet som föregick själva golvrutinen övergick snabbt till ett besviket ömkande sorl när de såg vilken sorglig spillra till människa som låg och krälade på golvet. Men kvällen var ändå lyckad, jag tror dock vi stack hem relativt snart efter min lilla nervisning. Jag kröp ner bra bränd ensam i syrrans stora säng och ställde klockan efter tiden som stod på skärmen, på den push-notis som ligger permanent på den låsta skärmen när en EasyJet-avgång närmar sig...