mbokani

Taking the piss - Dag 4

Kategori: Allmänt

Syrran stack till jobbet på morgonen, det gjorde inte jag. Jag låg kvar till typ kl 13 innan det började bli dags att stiga upp om schemat för dagen skulle hålla. Drog i princip bara på mig kläderna och gick de fåtal minuterna som det tar att gå till Manor House, för att därifrån ta Piccadillyn till Hammersmith. Klev ut från Hammersmiths station och min inre kompass var inte helt med i matchen, har aldrig gått till Craven Cottage utan ett helt lämmeltåg med andra människor. Hittade dock rätt relativt snabbt och gick in på första bästa snabbmatshak för en Fish&Chips och en 50cl-burk Fosters till frukost.
 
 
Därefter en angenäm promenad till Craven Cottage för att köpa en biljett till H5 på Hammersmith End. Jag köpte biljetter till mig och syrran samtidigt som jag köpte allehanda resebiljetter drygt en månad tidigare, dock gjorde jag en stark sista minuten-värvning inför fredagkvällens eskapader strax innan avfärd som också behövde biljett. Det var en smal sak med biljett, sen blev det en trivsam patenterad promenad genom Bishops Park för att komma fram till Putney Bridges förlovade matland; Pappa Ciccia! Hälsade på min favoritservitris i hela världen, beställde in en fat-Peroni och satte mig på deras väldigt urbana uteservering. Drygt 45 minuter och ganska exakt den ölen senare så kom min middagsdate, min sister from another mister som jag träffar alldeles för sällan och flyktigt men som det aldrig känns längesen med; Patricia. Varsin öl- och matbeställning (och kanske någon öl till) senare så hade två timmar försvunnit som om det var två minuter. Naturligtvis avhandlades vårt favoritämne; minnen, anekdoter, gemensamma vänner och allt däremellan från vårt nostalgiskt älskade Svalöv. Men statskupper, livskriser, Londonlivet, feminism, grillmästaren(?) utanför och Istanbulderbyn fick såklart även sin beskärda del av samtalskakan.
 
 
Vår lilla rendezvous flöt på till den milda grad att jag helt glömde bort att jag hade sagt till syrran att vi skulle möta henne på OSP vid 19-tiden, hon ringde precis när vi betalat notan och skulle hoppa på anrika 220:an för att ta oss ett par Rotherham-inkast upp på Fulham Palace Road till Old Suffolk Punch. När vi kommit dit, hälsat på syrran, fått oss varsin pint i näven så kollade jag på klockan och kom på att matchjäveln ju börjar 19:45, vilket innebar att vi hade ungefär 25min kvar till matchstart, med en promenad på typ en kvart att hinna med också. Hann inte mer än läsa av biljetten innan Craven Cottage stämde upp i ett (nästan) unisont jubel. Hann springa upp på en läktaravsats precis i tid för att se reprisen på när Super-Scotty Parker stänkte in ettan. Resten av matchen var ju inget särskilt, same old Fulham - taking the piss bara. Finaste perioden på en habil läktarinsats var sista kvarten när "gamla" hjältar besjöngs. Saha, Pantsil, Murphy, Hangeland, Dempsey, Tunnicliffe, Montella och många fler avhandlades i strid ström.
 
 
Efter matchen var det raka spåret tillbaka till OSP och även om jag var något besviken över uppslutningen efter en 3-0-viktoria hemma mot en Londonrival en fredagkväll så hade vi som var där en fantastisk kväll. Pints, cider, zambookas och en aldrig sinande ström av skotsk/engelsk/svensk banter med syrran, Patricia, far&son Doak och Alan Jnr. Efter ett par timmar där så hörde Cecilias roommates av sig, dom festade i Whitechapel men kunde absolut inte bärga sig längre, dom ville verkligen träffa min systers bror som dom har hört SÅ mycket om. Så vi bestämde att ses vid Covent Garden, där Patricia tyvärr var tvungen att lämna oss pga tidig morgon dagen efter, vi andra gick in på en nattklubb med det fetaste namnet.
 
 
Syrran var tvungen att sticka vid 2 (eller något, fan vet jag vad klockan var?) för hon skulle flyga till Stockholm på morgonen. Jag stannade kvar med Ji och Laura (TELL LAURA I LOOOOOVE HER!) och körde på som om det inte fanns någon morgondag. Ji pekade på en tjej han tyckte jag skulle ragga på, 3 sekunder senare hade jag en hennes pojkvän (antar jag) halvvägs över mig... Jag har även ett dimmigt men på samma gång distinkt minne av att ett visst breakdansande inträffade under ett stimmigt ögonblick. För er som har sett min djärva konster på t.ex. Tages i Landskrona och O'Neills i Hamburg så kan jag meddela att de ögonblicken var som en OS-final i rytmisk gymnastik jämfört med det som försigick här... Mina ömma, halvfeta, kanonfulla kropp låg som en strandad val på ett gudsförgätet dansgolv i Covent Garden, och de entusiastiska applåderna från det spexiga dansandet som föregick själva golvrutinen övergick snabbt till ett besviket ömkande sorl när de såg vilken sorglig spillra till människa som låg och krälade på golvet. Men kvällen var ändå lyckad, jag tror dock vi stack hem relativt snart efter min lilla nervisning. Jag kröp ner bra bränd ensam i syrrans stora säng och ställde klockan efter tiden som stod på skärmen, på den push-notis som ligger permanent på den låsta skärmen när en EasyJet-avgång närmar sig...

KOMMENTARER:

  • Peter Griffin säger:
    2014-10-29 | 20:00:28

    Road house

Kommentera inlägget här: