Taking the piss - Dag 2
Kategori: Allmänt
Sov, återigen, som ett litet barn hela vägen, vaknade först när vi tog i landningsbanan på Adolfo Suarez Madrid-Barajas. Hungrig som en varg och törstig som en kamel så gjorde jag det enkelt för mig och tog en taxi till mitt hostel för natten, slängde in ryggsäcken i mitt lilla rum (som såg ut som någon mormors gästrum) och sen 1 minuts rask promenad till Plaza Mayor. Även om det inte gick att ta miste på vilket lag torget tillhörde så var jag där relativt tidigt och fick ett bra bord. Beställde in husets paella och uno cerveza grande por favor. Fick strax sällskap av ett par trevliga herrar vid namn Mats och Olle då dom kände sällskapet på bordet bredvid mitt.
Uppladdningen förflöt på ungefär som vanligt men ändå inte. Kindgren stimmade runt med sedvanlig europacupspels-energi, tiggarna blev bortschasade av ägaren ungefär lika snabbt som dom kom fram till borden, japanska turister tog foto och filmade glatt när vi stämde upp i sång och mannen som insisterade på att endast dricka Sangria (direkt från bringaren) blev föga förvånande fullast av alla. Det blev lite sordi på stämningen när vår knivhuggna Capo kom på tal, rätt mycket rykten om exakt vad som hänt osv, men överlag var det kanonstämning på torget från 1500-2000 himmelsblå.
Har av förklarliga skäl lite problem med tidsangivelser och så, men till slut blev det iaf dags att marschera mot Vicente Calderon för kvällens huvudattraktion. Ett långt supportertåg och en relativt (Rotherham) lång promenadväg till arenan kantades även den av nyfikna turister och Madridbor.
Efter kanske 15-20 minuter kom vi till en liten park där vi blev tvungna att vänta för att spelarbussen skulle kunna få en friktionsfri väg till arenan. Omringade av poliser så hade vi ingen rörelsefrihet för att t.ex. kunna lätta på blåsan, våra förfrågningar om möjliga urineringsplatser möttes av tomma och oförstående blickar och blev ett fullständigt onödigt irritationsmoment. Till slut blev det ändå dags att återuppta marschen, kanske med en knapp kilometer rak promenad kvar till arenan. Polisens oförståelse över toaproblemet kvarstod dock och irritationen ökade samtidigt som poliserna som omringade kortegen blev mer och mer aggressiva och konfronterande. När jag försökte smita ut för att hitta närmaste passande gränd/träd/restaurangtoalett så hann jag inte mer än ett skutt iväg från gruppen innan en polis hojtade något på spanska till mig. Jag vände på en femöring och sträckte upp handen i en ursäktande gest samtidigt som jag återvände tillbaka till marschen. När jag hunnit tillbaka in mot mitten så var den hojtande polisen framme hos mig.
Jag kan bara spekulera i vad som rörde sig i hans huvud men antagligen så såg han mig som en utmärkt avreagerings-slagpåse för hans lands kraschade ekonomi, sitt tråkiga sexlösa äktenskap och what not; ett rejält batongslag på vardera vad, ett på vänsterarmen och ett på höger skuldra var iallafall vad han tyckte att jag hade gjort mig förtjänt av. Slagens placering säger ju också en hel del om hur konfrontativ jag var; gåendes/springandes på väg därifrån. Resten av marschen kantades av mer och mer onödigt tjafs, blodtörstande och aggressiva fascistpoliser som inte fann någon anledning för liten för att börja vifta med batongen och knuffa på första bästa julgran. Jag och några till hittade till slut in på en Burger King-toalett, lika mycket som tillflyktsort från alla lobotomerade apor i krigsmundering som för att tömma blåsan. Märkligt hur samma fans som t.ex. blir hyllade och tackade i ett öppet brev från Edinburghs polismästare för sitt uppförande tvunget måste mötas med aggressivitet, knuffar och batongslag för att kunna komma till en annan arena i samma del av världen.
Nåja, väl framme på matchen så blev det iallafall något lugnare. Men det var kanske mest för att jag befann mig på nedre etage, man har ju sett vad som hände på övre etage... På nedre etage fanns det två sektioner varav vi bara hade lyckats sälja biljetter för att knappt fylla den första. Problemet var att man inte såg hela planen om man stod längst upp på vår vänstra halva av etaget, när då folk försökte ta sig till den andra halvan av etaget skulle givetvis poliserna inne på läktaren dit och stöka och putta folk helt utan anledning. En tjej fick en knuff så att hon stukade foten och en kille precis ovanför mig skickade dom handfallen ner en stolsrad. Maken till inkompetent och provocerande polisnärvaro har jag aldrig sett förut och jag hoppas att jag slipper uppleva det igen.
Matchen var väl inte mycket att skriva hem om, 0-0 i paus såg ju bra ut, men det var ju såklart bara en tidsfråga mot en anfallstrio bestående av Griezmann, Cerci och Mandzukic. Atleti-publiken var ju t.o.m. sämre än Juve, inte ett knyst innan 1-0. Fast vår läktarinsats peakade ju ironiskt nog efter slutsignalen när vi blev kvarhållna och "Från München till Solna stad" ekade inne på Vicente Calderon.
Efter matchen tog jag ett av de mer mogna besluten jag någonsin tagit på fyllan under en Europaresa. 5 mål i nacken, en mörbultad och blåslagen kropp och en enorm längtan efter en "riktig" säng gjorde att jag gick raka vägen hem och somnade. Man är inte 27 och ett halvt längre!
