mbokani

Torsdag eftermiddag och man börjar så smått återvända till jordelivet, efter en hejdundrande festivalvecka på Peace&Love. Det blev ju bestämt så, en vecka i regnet i Borlänge istället för en vecka i solen utomlands... Med tanke på att jag och min kära sambo börjar komma upp i åldern så kände vi att det var på tiden att kryssa av "Festival" från bucket-listan. Vi åkte alltså iväg en vecka, inte för att vi ville utan för att vi måste. Med en tjej som hatar mig och en som jag inte kände som resesällskap. Kunde förstås inte bli något annat än succé!

 

Lämnade Club Görs i Jens Volvo kombi runt 10.30 på måndag förmiddag. Vi hade bytt upp(?) oss till denna vinröda skönhet, desperata för lite nödvändigt bagageutrymme. Att man inte behövde (läs: kunde) låsa bilen och fick spela varningslampa-bingo ("- Enligt Flashback så betyder den att motorn kan explodera när som helst") i 65 mil var bara ett extra plus. Uppe i Borlänge vid 20-tiden, tältet uppe och läggdags runt 2 på natten. De 6 timmarna däremellan ägnades åt bagagesläpande, organisatoriskt kaos och köande. Lite ösregn, spruckna ölflak och meningsskiljaktigheter hann vi också med, så det var inte helt oefterlängtat när man kröp ner i sovsäcken och mentalt förberedde sig för den första riktiga festivaldagen.

 

Vaknade med syrebrist, kändes som jag svalt halva Kalahari under natten, men också till tonerna av fantastiska Kanye West-strofen "Can we get much Heier?". Då det inte var en enda intressant konsert under dagen så ägnades tisdagen mest åt att lära känna grannarna, omgivningarna och införskaffa diverse nödvändigheter. När vi till slut på eftermiddagen kunde sätta oss tillrätta i stolarna och njuta av ett par välförtjänta öl så slog en blixt från klar himmel ner som en blixt från klar himmel. Inget muller, ingen Thomas Müller, utan det sa bara PANG, sen var det inte mer med det. Jag satt och höll i ett parasoll Mary Poppins-style och fick mig en rätt bra kyss. Men för oss som bodde i Palestina så var det ju inget att böla om. Värre var det med något camp i Indien som hojtade efter sjukvård, EKG och hela paketet. Min tumregel är: kan man själva ringa/kalla på hjälp, då behöver man inte det.

 

På onsdagen drog det igång på riktigt med bra artister i form av Dropkick Murphys, Timbuktu och Dada Life. För jävla synd att den där solen skulle titta fram med sitt allra bästa humör mitt på dagen... Blev att man satt borta vid Camp Katla med Massi, Alex HP och hans lumparpolare, hade "koll bir i en spann", satt i kallingar och lyssnade på lumparhistorier.

 

 

 

Prisa gud!

Sjukaste Lisa Hansson-look a liken!

Tjuge pågar i en bastu

Festivalens okrönta - Massi!