mbokani

Om vi ska börja från början så får vi faktiskt börja i slutet på 2015. Men för att bygga upp någon form av kronologisk linje och trovärdighet för inläggets faktiska existens så kan vi säga att det började på nyårsdagen 2016. Jag vaknade upp med en rad märkliga symptom såsom: dubbelseende, synfältsbortfall, yrsel, dålig balans/koordination, lättare kramp/domningar i armarna och extremt lätt för att få huvudvärk/konstant huvudvärk.

 

Sen årets början så har jag, förutom en jävla massa väntan på följande, hunnit med:

• 1st vårdcentralsbesök med tillhörande blodprovstagning
• 1st besök på ögonkliniken i Helsingborg
• 1st besök på ögonkliniken i Malmö
• 2st MR-röntgen skalle
• 1st MR-röntgen hals
• 1st MR-röntgen bröstrygg
• 3st besök hos privat neurolog i Ängelholm (+ryggmärgsvätskeprov)
• 2st besök hos Neurologen i Lund
• 1st besök hos Onkologen i Lund. 

Först var jag övertygad om att det var en hjärntumör och sen var jag mer eller mindre säker på att det var MS, men nu nästan ett år senare så vet vi i princip inte ett dugg mer än vad vi (inte) visste i januari, förutom att det INTE är MS. Det enda spännande jag kan läsa mig till från en journalanteckning för drygt 1½ månad sen är någonting om "förhöjda neurofilament", "barriärskada" och "trolig neuronskada". Men eftersom symptomen inte har blivit dramatiskt värre och jag är förbannat trött på att gå runt och oroa mig och må dåligt över något jag inte kan påverka, så har jag bestämt mig för att släppa det och låta vårdprocessen ha sin makliga gång.

Om vi backar tillbaka bandet till januari så blev jag, som de flesta säkert vet, rånad under vapenhot av fyra maskerade män och i februari hade vi inbrott i butiken där de kom över tobak för ca 75.000:-. I mars blev jag tillfrågad, och sedermera vald, till ordförande för Socialdemokratiska Arbetarepartiet i Landskrona. En stor ära och fantastisk utmaning som gladde mig oerhört mycket, men med facit i hand så skulle jag nog inte ha antagit utmaningen. Det blev en körig vår med arbetsgivaransvar, Landskronahem-frågan och Folkets Hus-klabb, utöver allt annat. Det positiva med butiken är att farsan är väldigt flexibel med datum och tider, så jag kan jobba "min halva" av butiken och ändå hinna med mina andra åtaganden. Men å andra sidan av det myntet så betyder det i praktiken att när mitt arbetsschema anpassas efter diverse sosserier och sjukhusbesök, så har jag i princip aldrig en dag 100% ledig.

 

Nu finns det en balans, men i våras/somras var det helt enkelt inte hållbart och i juli kände jag att jag höll på att braka in i väggen. En dag fick jag en total blackout ute i butiken när jag inte visste vilken dag det var, var jag bodde eller vad jag höll på med där och då. Så i augusti avsade jag mig ordförandeskapet i partiet och försökte varva ner på alla andra sätt jag kunde. Jag har aldrig varit speciellt stressad tidigare så detta har varit en ny, nyttig erfarenhet. Jag är mest glad över att jag lyckades stanna upp i tid för hade jag kört på så hade kraschen kommit som ett brev på posten och då hade det varit game over ekonomiskt, hälsomässigt och på de flesta andra tänkbara vis. Även om jag nog skulle behöva gå och träffa en kurator för att ta tag i min PTSD efter rånet (aktualiserades när en kund skulle skoja till det och kom in med en hästmask i butiken för någon månad och jag fick ett halvt sammanbrott), men jag är rätt trött på vårdmiljön just nu. Dessutom är det väl allmänt känt att förnekelse är nyckeln till äkta lycka?