Tillvaron på sin spets
Kategori: Allmänt
Hej, mitt namn är Conny. Stör jag? Ja, det gör jag nästan alltid...
Det är tidig sommar år 2003. Jag kommer hem från en träning, kritvit i ansiktet, helt utpumpad. Är samtidigt rejält svullen i vänster armhåla, ackompanjerat av en rejäl smärta. Ner till vårdcentralen i Svalöv dagen efter, fick diagnosen Lymfkörtelsinflammation och ordinerades ett par veckors pencillinkur. Körde den kuren, men samtidigt som jag hade kört typ en vecka på den och jag i samma veva skulle upp till mamma i Laholm för att vara där ett tag så fick jag utslag över hela kroppen av pencillinet. Ner till vårdcentralen i Laholm istället, till en läkare som undersökte mig grundligt och sen remitterade mig in till medicinska kliniken i Halmstad. Inlagd där, betydligt fler och grundligare undersökningar, röntgenplåtar, hela paketet. Läkarna såg svullna körtlar som troddes vara elakartade. Rapporter, remiss och röntgenbilder ner till Lund och Avd 64 istället. Ner dit dagen efter och det var väl ungefär då som läkaren kom in, slängde plastdossiern på bordet och sa: "Game over, nu är det slut på snusket, du har Hodgkins lymfom". I mer vardagligt tal; Lymfkörtelscancer, spritt på 7 ställen i hela överkroppen.
Tack vare min unga ålder så såg prognosen bra ut, ungefär 90% chans att överleva i det stadiet som sjukdomen upptäcktes i. Eller 10% risk att trilla av pinnen om man nu föredrar att se glaset som halvtomt. Saker och ting under de senaste månaderna började plötsligt falla på plats när man nu fick höra om sjukdomens symptom. Extrem trötthet, nattliga svettningar osv. Förstod helt plötsligt lite bättre varför jag hade sådana enorma problem att t.ex. hänga med på lektionerna, jag trodde att jag helt enkelt inte redde ut det högre studiekraven första året på gymnasiet, därav hade jag redan gjort klart med ett programbyte från natur till samhäll/ekonomi. Hade enorma problem att komma upp på morgonen, försov mig t.o.m. på skolavslutningen i ettan som ju annars bara var happy times. Förstod också varför jag inte orkade mer än en bråkdel än vanligt av vad jag brukade på fotbollsplanen. Det var ju säsongen när jag äntligen hade förstått vilket jobb man var tvungen att lägga ner på 11-manna, säsongen då jag skulle följa efter mina jämnåriga kamrater upp i SBK:s seniortrupp. Störigt när man inte orkade mer än en halvlek åt gången i J-laget då, jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt att ta löpningar även utanför mittcirkeln...
Det är kanske svårt att föreställa sig vad jag var för typ av person vid den här tiden, speciellt för dom som har lärt känna mig på senare år. I ärlighetens namn så har jag väl själv svårt att komma ihåg det också. Men det som genomsyrade mitt liv mer än något annat var en låg självkänsla och ett rent ut sagt horribelt självförtroende. På fotbollsplanen, i skolan och när det kom till tjejer. Minst sagt omotiverat bör kanske påpekas, men så var det. Hade precis gått ut första året inne på Gullstrand, skulle börja ny klass till hösten och hade under sommaren ett feriearbete genom kommunen som lokalvårdare på Linåkerskolan.
Men allt det där blev naturligtvis minst sagt sekundärt när jag fick det där beskedet i Lund i slutet på juli. Den vanligaste frågan jag har fått efter den dagen är hur det upptäcktes, den andra är nog hur jag reagerade på beskedet. Jag vet inte exakt hur det var med den saken, jag har ingen knivskarp ögonblicksbild eller så. Sanningen är väl att jag redan då var väldigt pragmatisk och rationellt lagd, så efter jag fick höra den goda prognosen så var det egentligen bara en fråga om vad som skulle göras, hur det skulle göras och när det skulle göras. Ett förhållningssätt hos mig som i stort genomsyrade hela sjukdomsperioden. Det är väl först i efterhand som jag har reflekterat över att de i min absoluta närhet påverkades emotionellt allra mest. Och att påstå att min sjukdomsbild i stort sett var allmän kännedom tämligen omgående i byn Svalöv kan man nog lugnt konstatera så här i efterhand.
Behandlingen skulle bestå av 6 omgånger cellgifter, i perioder om 14 dagars behandling - 14 dagars vila, d.v.s. totalt 6 månaders cytostatika, tätt följt av ett dussintal strålbehandlingar. Och tiden gick sin gilla gång. Då det stod klart ganska snabbt att min kropp svarade bra på behandlingen så var jag bara inlagd under de första veckorna, annars sköttes all behandling på dagvårdsenheten där jag bara var inne över dagen när jag fick dropp o.s.v. Det var dock ett halvår med mycket illamående, trötthet, humörsvängningar, håravfall och begränsad fysisk aktivitet. Undantaget illamåendet, ungefär precis som nu med andra ord. :)
Klart att det var piss emellanåt. Men utan min helt fantastiska familj, framförallt mamma, pappa och Cecilia så hade det varit tusen gånger svårare. Återigen, jag reflekterade inte över det då, antagligen för att jag då själv inte var vuxen, men nu när jag ser tillbaka och tänker på alla körningar, hämtningar, telefonsamtal, kontakter med skola, dagboksskrivande, deltidssjukskrivning och alla andra miljontals uppoffringar så förstår jag sannerligen hur enormt priviligerad jag var (är) under min sjukdomstid. Jag fick mycket förståelse i skolan också och det underlättade givetvis att jag i min nya klass hittade en själsfrände och vän för livet i Danne, som många gånger fick mig att glömma allt det jobbiga.
VHS:en!
Det kan vara svårt att peka på exakt vad som har förändrat vad, jag hade förstås blivit vuxen(?) förr eller senare ändå. Men med en risk att låta klichéeartad så är det nog safe to say att jag gick in genom de där sjukhusdörrarna som en pojke och kom ut som en man på andra sidan. Trots ärren, märkliga följdsjukdomar, nedsatt hjärt- och lugnkapacitet och andra småstöriga detaljer (inte ärren kanske, dom är ju svincoola), så vågar jag nog lugnt påstå att den perioden är något jag inte vill ha ogjort. Att få en livshotande sjukdom och klara av det i den åldern jag var i är nog trots allt något av det bästa som kan hända en.
Det är väl lite därför jag har sån distans till hela grejen också och har varken problem att prata eller skämta om det. När någon kreativ kille skrev "Canser-conta" (utan att veta att jag haft cancer, troligtvis som en blinkning till mitt obefintliga hårsvall) på en pizzeriameny på Almstigen så såg jag det komiska i det. Att kalla mig Cancer-Conta eller skämta om min (OBS: min) sjukdom är inget konstigt i min värld, antagligen för att det är något positivt betingat i min hjärna och det är något som har definierat och format mig som person mer än något annat. Troligtvis är det den enskilda sak som även andra människor relaterar till mig, därför känns det inte främmande i min värld att då och då bli kallad det (då givetvis med rätt glimt i ögat osv). Men det är klart, jag kan ju inte hindra någon från att ta illa upp eller finna det osmakligt att jag har döpt min lägenhets-incheckning till "Cancer-Contas Corner". Men om någon tror att det är menat som något elakt eller förminskande mot alla där ute som kämpar i skrivande stund så har ni säkerligen inte speciellt höga tankar om mig från början ändå.
Jag påstår inte att allt är guld och gröna skogar nu eller att jag är fulländad/fullutvecklad som människa, men utan att vara alltför självgod så vågar jag nog ändå påstå att jag numera har en relativt god uppfattning om vad som egentligen är viktigt i livet. Om det är en episod jag aldrig kommer glömma så är det en av nätterna när jag låg inne över natten och någon började gå bananas på larmknappen. Folk började springa ute i korridoren och efter ett tag hörde man två förtvivlade, hjärtskärande gråt/skrik. När jag låg i min säng dagen efter fick jag veta att skriken kom från två föräldrar som förlorade sin 4-åriga son under natten. Den totala tomheten jag kände där och då tror och hoppas jag att jag kommer komma ihåg så länge jag lever.
Det kan vara nyttigt att ibland ha den där tanken i bakhuvudet att just jag fick privilegiet att leva vidare medan andra inte fick det. Det hade varit direkt oförskämt av mig att slösa bort massa tid och andetag på att gnälla över vardagstrivialiteter, må dåligt över saker jag inte kan förändra eller behandla människor på ett annat sätt än hur jag själv vill bli behandlad, när det finns dom som får begrava sitt barn istället för att se hen ta studenten, gifta sig eller själv bli förälder.
Jag antar att jag alltid har haft huvudet på skaft och haft ett starkt rättvisepatos, men det är säkert också en kombination av de insikter som jag har nåtts av efter hand som också har bildat grunden till mitt fackliga och politiska engagemang. Det försvagas ju inte heller direkt när man läser om hur t.ex. just cancervården i Skåne håller på att krackelera.
Så kanske jag av bara farten kan besvara den frågan som jag får relativt ofta också; "Varför är du sosse egentligen?". Man kan väl säga att jag har insett uppsidorna med att "jämföra" sig med de som har det sämre istället för med de som har det bättre ställt. Istället för avundsjuka och ett ständigt tävlande så kan det vara rätt skönt att känna tacksamhet och ödmjukhet inför både vardagen och livet i stort. Varför i helvete ska man prioritera ekonomiskt välstånd/tillväxt och individualism före medmänsklighet, solidaritet och en hållbar framtid tillsammans?
Och varför skriver jag detta nu? Jo, för att den 17 februari 2004 så fick jag min sista strålbehandling. Vilket gör att mitt post-cancer-liv fyller 10 år idag och det innebär att denna dagen är all about me (och Affe såklart). Jag tänker inte nedslås av att jag måste lägga två timmars pendling för att medverka på en timmes utbildning på jobb mellan 14-15. Jag ska sova ut, må jävligt bra, ace-a utbildningen, käka en tychobiff och dricka ett par goda öl, sen trycka chips, dippa och cola till Manchester City - Barca kl 20.45. Men imorgon fortsätter kampen för solidaritet, jämlikhet och rättivsa som vanligt!
Ciao
