mbokani

 

Som ni kanske förstod på tematiken i måndagens inlägg så har försäsongen börjat även för undertecknad (jag behövde en vecka mer än de hurtiga juniorerna för att övertyga kroppen om fördelarna med "nytt år, nya möjligheter"-konceptet). Tisdagen blev väääldigt lugn, på onsdagen blev det uteträning i 25 minusgrader (egen uppskattning) som medförde två styck förfrusna stortår och två styck överbelastade lungor (egen diagnos). På torsdagen var det dags för ytterligare ett pass på det som i vårt västerländska demokratiska samhälle troligen är det närmaste man kommer en tortykammare; andra våningen på Korpen Landskrona. Box stod på schemat och mina patetiska ursäkter till överarmar fick lida så att det räcker och blir över.

 

Det var ju inte utan att man nästan exploderade av entusiasm när man kom hem på kvällen och såg fram emot en helg med lite mer festliga förtecken. Ända tills moster Sofia skrev i Fb-chatten och nämnde att min kusin Matilde ville ha träningssällskap i hotellets gym på fredagen... Klart man ställer upp för familjen, även om det tog emot (rent bokstavligt alltså) att lyfta upp träningsskorna och packa ner dom på fredagsmorgonen.

 

Träningsslut kl 21.00 på torsdagen, en cykeltur hem med minusgradig Öresundsk snålblåst i ansiktet och sen lite mat på det, sen är det ju inte direkt det lättaste att somna. Vaknade till med jämna mellanrum under natten, men klockan ringde lika obönhörligen kl 08.45 för det. Efter några hygienska ingrepp, packning och en proteinshake till frukost så tog jag bussen upp till Vilan för att hänga på låset till kemtvätten. Tänkte att kostymen skulle hämtas vid öppning kl 10.00, 3an från Vilan 10.09, tåget mot Kastrup 10.23. En plan så perfekt minutiöst detaljerad att Sickan hade blivit grön av avund. Men ett avgörande misstag hade smugit sig in i min delikata planering, det är ju som så här att kemtvätten ägs och till största delen drivs av en Fiebig... Ungefär samtidigt som 3an rullade från Vilans busshållsplats så kom denna ägare, inte direkt med andan i halsen, och öppnade för dagen. Tyvärr så är det svårt att rent praktiskt resa den timmen söderut på hans ursäkter, så dom hade han kunnat bespara mig. Försökte lifta med en Wild Dragon-leveransbil till stationen, ringde taxi, men inget fungerade. Ringde Farsann och Ann satte sig i bilen och hämtade mig uppe på Vilan men då var det redan för sent.

 

Kom iaf till stationen, gick in på Pressbyrån för att köpa en resa från Hyllie till Kastrup. Har ju månadskort, så det finns ju ingen anledning att betala för resten av sträckan dubbelt upp. En aning stressad, andfådd och irriterad, men fullt medveten om att Jojo-kortet i princip var tomt, så tänkte jag om man bara kunde registrera kortet för att få 20% rabatt på resan och sen sköta själva betalningen med kreditkortet. Men jag var ju inte så skicklig i att beskriva mina tankegångar, så det slutade med att jag ungefär frågade: "Kan jag köpa biljett till Kastrup fast jag inte har pengar på kortet?". Petros syrra i kassan försökte inte ens dämpa sitt hånskratt när hon svarade, och det kan jag väl faktiskt acceptera.

 

Slog mig ner inne på ICA för att invänta nästa tåg en dryg timme senare, hann knappt sätta mig innan Ann ringde och meddelade att Farsann kunde tänka sig att ändra sin dagsplanering från "IKEA Väla på eftermiddagen" till "IKEA Svågertorp typ nu" (läs: då). Tjänade drygt fyrtio minuter på den hjälteinsatsen från firma Lavin/Eriksson, även om det innebar att jag glatt fick svälja ett kort passiv-agressivt förmaningstal från min kära far om vikten av att hålla tider och att ha marginaler. :)

 

Till slut kom jag då ändå fram till Kastrup, 20 minuter efter mina tilltänkta tåg-medresenärer från Laholm, men trots allt med GODA marginaler. :) Delar av resan som redan har dokumenterats på Facebook eller andra sociala medier lämnar jag därhän då 99% av mina 7 läsare här på bloggen med största sannolikhet redan tar del av det som händer där. Jag fick iaf min ack så saknade Två röda pölse m. två bröd, ketchup, senap, rostad lök och en Carlsber (Meny 5) från Steffs (vi har lagt förrförra veckans fadäs bakom oss, för att istället tillsammans blicka framåt mot många nya fina minnen).

 

Mötte upp familjen Lavin/Hindgren och familjen Frausing Christiansen vid incheckningsdisken och därefter kan man lugnt säga att det var full fart på alla sätt och vis. Jag har förstås haft fullt upp hela helgen med att värja mig mot min kära storasysters gigantiska arsenal av sätt att driva mig till vansinne alt. spränga mina trumhinnor... Men fredagen förflöt utan några större incidenter. Jag navigerade föredömligt sällskapet över stock och sten i de hundraåttioåttatusen sjöarnas land, sen när morsan (innehavare av vår enda utskrivna karta) ledde oss på avvägar i Helsingfors så var det naturligtvis ändå jag som fick bära hundhuvudet... Suck/Svarta fåret inthahouse/SDB osv.

 

Hur som helst så blev vi incheckade, sen blev det en halvtimmes fettförbränning på crosstrainern i hotellets spartanska gym för undertecknad, sen kände jag att jag gott kunde unna mig helgens frestelser utan dåligt samvete för kaloriintaget (precis som det är något jag brukar lida av annars?). Vi hyrde in oss på relaxavdelningen på hotell AVA (inte Devine) hela kvällen och det blev amerikansk BBQ-buffe, bastu och en hel del immiga. Perfekt start på helgen för ett gäng finlandssvenskar som inte setts på bra länge.

 

Själva cermonin var väl också soft, även om kyrkliga processioner inte direkt är "right up my alley". Jag försökte mest smälta in så gott som möjligt. Sitta ner när bänkgrannen sitter ner, stå upp när hen står upp, inte applådera när ingen annan applåderar osv. Fick dock bannor av styvfar när jag lämnade kvar det fina programbladet efteråt. Jag trodde ju i min enfald att det var som vilket matchprogram som helst. Man kollar laguppställningarna, Tränaren har ordet och domarens statistik inför matchen, sen sparar man bara det om man har varit med om något extraordinärt (Lex Fulham-Juve 4-1) eller om man är en samlare. Hursomhelst, trots inte en enda Ted Gärdestad-låt(!) så får ceremonin en stark fyra. Pluspoäng för att brudens far lämnade över bruden till brudgummen med en "klickning".

 

Därefter blev det en Helsingfors-sightseeing med buss för festsällskapet. Närpes-maffian + avkomma belägrade givetvis dom coolaste platserna.

Kommer inte ihåg så värst mycket av den fakta som delgavs oss, dock så är jag tvärnöjd med min busstoaletts-selfie.

 

Guiderna hade inte haft mycket tid till förberedelse men skötte det galant. En förtjusande och rolig Ida mest vid micken, och en Mattias som rännde upp och ner i gången med förfriskningar, MED DEN ÄRAN. Dock ett stort minus för att vi inte guidades till någon Halpa Halli, men stort plus för busschaufför Rune som hade stenkoll på läget. En stabil fyra blir det för buss-sightseeingen!

 

Fram till festlokalen och tjo och tjim. Kom fram nästan sist till brudparet, så när jag kom fram till välkomstdrickan så fanns det bara alkoholfria alternativ kvar... SAATANA PERKELE! Det blev lite ansträngt där ett tag, de stackars servitör-studerande killarna började skruva på sig allt eftersom en mindre mobb av alkoholtörstande gäster började hopa sig. Varm choklad var för övrigt själva basen i muggarna. Efter ett tag så kom dock en handlingskraftig hovmästarinna fram, med Minttu-flaskan i HÖGSTA HUGG! Prisa Gud osv när hon fyllde upp muggarna med en stadig hand. Jag tror att jag KAN ha undsluppit mig ett litet "du är det bästa som har hänt mig", men det är väl inget konstigt med det? Inte för dom som känner mig iaf. Vilket den kvinnan iofs inte gjorde, så det kanske var lite konstigt för henne. Men hon tog det nog ganska bra ändå. :)

 

 

En del av mitt bordssällskap:....

Sen blev det, som ni kanske förstår, en sjujäkla fest. Utsökt mat, trevliga tal, snaps. Jag råkade kanske sticka ut hakan lite för långt vid ett tillfälle som gjorde att toastmastern mer eller mindre tvingade mig att resa mig upp för att återupprepa vad jag nyss sjungit. Som tur är så var det ju inte Marita Fnask, utan "Vi er röde, vi er hvite", men snapsen hade inte slagit till tillräckligt för att jag skulle ställa mig upp reflexmässigt. Fick till slut understöd av danskarna själva, så det löste sig till slut, även om vissa kanske hade hoppats på mer än halva refrängen, men vadfan, ser jag ut som den tredje Olsen-brodern eller?

 

 

Trots att jag ingavs falska förhoppningar om att få lead singa "Vill ha dig" i slutet och att det aldrig kom någon bra breakdance-låt så var ändå festen en SOLKLAR femma! (Ska kanske påpeka att skalan som har använts genomgående under detta inlägg är 1-5) Det här hoppas jag verkligen att vi får göra om tänkte jag säga, men det kanske inte är klädsamt att önska det när det kommer till ett bröllop, men någon annan släkting kanske kan ta upp stafettpinnen, gärna omgående? :)

 

Stort grattis till det fantastiska brudparet (det var f.ö. min kusin Jeanette som gifte sig med sin Benjamin, om jag kanske glömt nämna det tidigare), tack för en awesome lördag och ha en trevlig smekmånad! Jag tog tyvärr ingen bild på er så jag snor helt sonika en från morsans Facebook: