mbokani

R.I.P Stickiga stigen 1/6-07 - 1/8-11

Kategori: Allmänt

Ni vet ju hur det är med blogginlägg och att dom ska hållas korta för att hålla kvar läsarens uppmärksamhet? Jag står fast vid min tro att det enda som skiljer mitt läsarantal från Kissies är det faktum att jag allt som oftast skriver en halv novell istället för tre imbecilla meningar (det, och ett par överjävligt stora pattar kanske). Jag är ju medveten om att jag tappar 95% av läsarna innan tredje stycket (märks på tystnaden som uppstår när någon random ytligt bekant kommer fram på krogen och säger "grymt inlägg igår!" och när man refererar till något specifikt från nästsista stycket blir svaret alltid "eeh, jag missade nog just det..."), men nu får ni fan bita ihop och bear with me. För när jag behöver 2000 tecken för att sammanfatta en helg på tycho (har svart bälte i sidospår) så kan ni ju tänka er när 4 år och 2 månader ska sammanfattas? (Genom ett sällsynt fall av välvilja så kan ju iofs dela styckena med passande bilder som annars skulle varit längst ner.)

Exakt, det har blivit dags för en odyssé till Almstigen 4, 3 trappor, C Lavin och dess diskutabla innehåll. Ända sedan mitten på maj när kontraktet för Görsloffsgatan skrevs på har förväntningarna och spänningen ökat dag för dag. Miljöombyte, inflyttningsfest, frukost på sängen från KP varje dag, osv osv. Det finns ju väldigt välgrundade anledningar till flytten från första början, det säger sig själv. Det kommer bli roligare, bättre och billigare, men det betyder ju inte att det inte finns plats för vemod. Under de 4 åren i denna lägenheten har det hänt så sinnessjukt mycket så att det är förstås helt omöjligt att sammanfatta ens 5% i ett enda inlägg. Men de stora dragen tror och hoppas jag att jag inte hade behövt att skriva ner för att de ska kommas ihåg resten av livet.

Inflyttningen, första halvåret med Löffe. När jag jobbade natt på Haldex och var tillsammans med Hanna. Hon var nere på sina lov och när jag sov bort dagarna så diskade och städade hon allt för det fanns inget att göra fram till tidig eftermiddag när hon till sist vågade väcka mig. Förlåt och tack. Jobbigt uppbrott tidig sommar '08, paradoxalt nog följt av bästa sommaren någonsin. Några sjuka spelvinster, midsommar hos Julia Olsen och min värsta fylla någonsin (samtidigt kärlek vid första ögonkastet med min soon-to-be-roomie), flygstol till Ayia Napa med grabbarna, karnevalefterfester på Albano, Frida Lurm..Nilsson. En sommar som aldrig borde tagit slut. En höst som flöt på lika fint, när inget tycktes kunna gå fel. Jobbade vidare natt och det funkade hur bra som helst. Dilemmat/ångesten över att falla för någon direkt efter ett 1½ år långt distansförhållande när man skulle njuta av singellivet var det enda som störde under hela den hösten.
Sen gick det rätt snabbt utför. Tiltade bort alla de fina spelvinsterna från sommaren/hösten. Mystiskt håravfall i nacken (med det epic korkade försöket att odla en hideous backslick istället för att bara raka av allt direkt). Lyckades få ryggskott vid 21 års ålder någon gång i december. Sjukskriven från jobb precis innan jul, typ dan före dan före dan före dopparedan fick man varselbeskedet p.g.a. arbetsbrist från jobb. Ekonomikrisen = klabb för fordonsindustrin = klabb för Haldex = klabb för mig. Lagom till jul reagerade ryggskottet med någon halsflussinfektion från tidigare under hösten och jag fick ledgångsinflammation. Kunde i princip inte röra en enda led utan smärta eller extremt begränsad rörlighet. Inte öppna dörrar, ta på mig strumpor eller någonting som man annars tar för givet. Smärtstillande för att kunna sova. Glömmer aldrig den extrema ironin i att inte kunna vrida upp medicinburken som antogs skulle kunna hjälpa...
Runt mellandagarna kom dock två positiva besked. Arbetsbefriad under hela uppsägningstiden med bibehållen lön samt en korrekt diagnos med tillhörande hjälpande antibiotika. Januari-mars blev tre fantastiska månader. Ledinflammationen försvann långsamt, men både träning och ev. jobb var helt uteslutet. Med en fin lön varje månad den 25e och obegränsat med fritid spenderades dagarna i sängen/framför teven och kvällarna och helgerna på Tycho. Densa och June i köket resp. baren. Plump och massa snack på andra sidan baren med mina nyfunna BFFs Tengil och Emmie. Det blev många efterfester, filmkvällar och djupa snack på stickiga stigen den våren. Och framförallt: WORD UP!
Allt roligt har dock som bekant ett slut. Slutlönen i mars var fin, men räckte inte så länge som den kanske borde ha gjort. Att jag missade det där informationsmötet i början på Haldex om facket och A-kassan blev för första gången ett problem. Det blev liksom aldrig att jag tog initiativ och gick med i A-kassan eftersom jag var så säker på att stanna då fler och fler anställdes efter mig. Fick hålla tillgodo med Alfa-kassa på ca 2200 i månaden istället.

Någorlunda fri från ledinflammationen började jag söka jobb men det var helt dödfött. La all övrig tid på pokerspelandet istället och det funkade finfint. Plussade bra de första månaderna men det var precis så att det gick jämnt ut med alla räkningar och skit. När jag sen hade en riktigt dålig månad så var jag förstås körd utan någon ekonomisk buffert eller liknande. Lyxfällan-varning? Möjligt. Skulle påstå att det var 50% naivitet och 50% inget annat val.
Tappade kontakten med festgänget från vintern av anledningar som jag inte riktigt förstod då (utöver en rejäl snefylla från mig). Har i efterhand fått reda på att det var för att en god vän snackat skit, ljugit och plockat grejer så långt från sitt sammanhang man bara kan komma (jepp, vuxna killar gör tydligen också så), av ren avundsjuka för mitt frikostiga leverne på vintern/våren som antagligen var oförtjänt i hans ögon. Inga hard feelings eller någon överraskning då det har hänt både innan och efter den gången, men just när man ligger ner så känns sparkarna lite extra. Lite OT, men det kanske får någon nyfiken att förstå varför jag lämnat in ett veto och bara portat just en person från inflyttningsfesten...

Sommaren '09 blev en motpol till '08 med räkningar på hög, tunn umgängeskrets och ett försök att vänja sig med de 20 extra kilona i spegeln. Försökte verkligen komma igång med fotbollen men benhinnorna strejkade efter ledinflammationen och påföljande månader i soffan/baren. Blev många fina FIFA-nätter med Gurra och mycket häng med Jojsan men det var också de enda glädjeämnena. I augusti kröp jag till slut till korset och berättade för min kära far vilken skit jag hade satt mig i och trots att jag verkligen inte förtjänade det så fick jag all hjälp jag behövde, vilket jag förstås är evigt tacksam för.

Därefter blev det någorlunda ordning på torpet. Arbetssökandet breddades och intensifierades, sen tog det inte lång tid innan DEFA hörde av sig. En månads obetald praktik, 7 månaders visstidsanställning och därefter fast anställning. Har väl gått sakta men säkert uppåt och framåt. Våren '10 förgylldes med Fulhams Europa League-äventyr men smolkades av får-inte-spela-fotboll-riggen. En rejält stukad fot, överansträngda benhinnor och det blev inte mycket fotboll den säsongen heller. Sen en leverfläck som såg dodgy ut på en rutinundersökning. Grävde ett hål stort som Gobiöknen och djupt som en filosofisk diskussion på en efterfest en tidig söndag morgon.
Ordinerades vila 1-3 månader och jag funderade på om jag skulle behöva sjukskriva mig i tre månader för en borttagen leverfläck (och hur det skulle mottas av arbetsgivare/försäkringskassan), speciellt med tanke på att jag precis fått en ny tjänst och ett deltagande i min älskade Svalövscup samt ev. debut i Nightcap stundade. Såret sprack upp á la carte under Svalövscupen, fick sedan stå ut under katastrof-Nightcap och sen tid att läka. Blev dock inflammerat (såg ut som en Margareta-pizza), läkte långsamt. Var nästan helt läkt när jag prövade spela första träningsmatchen; sprack upp igen. Började cykla till jobbet för att hålla igång; sprack upp igen. Blev totalt 6 månaders fysisk inaktivitet och 4-5 månader med varannan dag-besök på vårdcentralen för plåsterbyte.
Ett par B-matcher och ett A-inhopp och sen är vi väl ungefär vid dags datum. Mitt i en underbar semester, efter ett par sjuka helger och före ett par sjuka äventyr. Nu blev ju detta mer en självbiografi över mitt vuxna liv än en hyllning till stickiga stigen, men det blir väl oundvikligen så. (Vem vet, finns kanske någon ny bekantskap som fått lite klarhet varför jag är lönnfet, sjuk två gånger i månaden och bara sådär allmänt mycket mig själv som bara jag kan vara.) Alla minnen de senaste 4 åren är på ett eller annat sätt synonymt med den här lilla, äckliga, lyhörda ungkarlslyan. Det är omöjligt att kortfattat beskriva hur de här åren har förändrat mig som person, och i ärlighetens namn är det inget som söker mig heller. Nu är det dags att lämna danskan, Sibylla och björkallén precis utanför som skickar mig och min pollenallergi till dödsbädden varje vår.

Detta får bli slutordet på det som mycket väl hade kunnat bli en bestseller. En tragikomisk, kaotisk, kärleksfylld historia med förfester, fester och efterfester. FIFA-kvällar, pokerkvällar och LAN-helger. Bakislördagar, bakissöndagar, kanske uppemot 1000 fotbollsmatcher. Betydligt fler skratt än tårar, fler porrfilmer än romantiska komedier, mer pizza än linssoppa. Inget av det kommer väl förändras, men det är ändå en gigantisk skillnad. Jag har kanske hoppat över Kps altanräcke för sista gången. Stått i mitt köksfönster efter sex/en fylla/en sjuk pokerhand och luktat på kombinationen av sommar, regn och gräs för sista gången.
Ayia Napa '08
Albano-efterfest
Gåsaboll '08
Även solen (Kajos) har sina fläckar (svamp)
"Finns ingen rigg"
Sweet up
En av många Dagens outfit
Men vafan...Görsloffsgatan - Let's fucking have it!!!
Kommentera inlägget här: